Snart är det baddräktssäsong. Redan nu förser hälsomagasinen och damtidningarna oss med tips på hur vi ska bekämpa celluliter, gropar på låren. Det är miljardbusiness. Och det handlar om en inre övervakning, en skulle faktiskt kunna säga att kvinnors kroppar är extremt väl övervakade av kvinnor själva, med hjälp av medierna. Hela kvinnokroppen har gjorts till ett enda stort problem som ska bekämpas på detaljnivå, kroppsdel för kroppsdel.
Kampen mot celluliter tycks evig för den moderna kvinnan. En nyligen utkommen antologi om fransk genusforskning, Kön, kropp, materialitet med Boel Berner och Isabelle Dussage som redaktörer, har ett helt kapitel om just celluliter som symbol för en kroppsdisciplinär ideologi. Rosella Ghigi har undersökt hur fenomenet uppstod som kosmetisk åkomma hos kvinnor. Bakgrunden är att en ”fettskräck” uppkom i Frankrike runt 1920- och 30-talen och en smärt kropp blev ett signum för den modernitetens människa i allmänhet och modernitetens kvinna i synnerhet. Fett var inte längre bara fett utan förklarades i termer av vetenskap, politik och moral. Fett konstruerades som ett hot, en angripare, som måste bekämpas.
Särskilt kvinnor var måltavlor för moraliska, vetenskapliga och kvasivetenskapliga budskap om fett. Celluliter framställdes som en form av förgiftning, att det i kvinnokroppens fett ansamlades slaggprodukter som bildade celluliter. Till skillnad från dagens celluliter fanns de förr främst i nacken, enligt Ghigi.
Skönhet var något som tidigare sågs som något i huvudsak medfött och som signalerade överklass. Under modernitetens framväxt ”demokratiserades” skönhet och blev snarare något var och en kunde – borde – tillägna sig med hjälp av konsumtion och kroppsdisciplinering. Damtidningarna blev den instans i samhället som definierade vad kvinnor borde vara intresserade av men mest av allt bistod pressen med att skapa en övervakningsfunktion inom varje kvinna att ge akt på sig själv och andra kvinnor. Pressen bistod också med alla de tekniker som kan behövas för kroppens disciplinering.
Celluliter störde den moderna kvinnosilhuetten och var kvinna som tillägnade sig en moderiktig silhuett förespeglades högre status. En klassresa med hjälp av kroppen framställdes som möjlig för en bättre position på äktenskapsmarknaden. Under andra världskriget tonades kvinnokroppens brister ned och det rådde livsmedelransonering i stora delar av Europa. Fetma som estetisk problem fick en mer undanskymd plats – men inte celluliterna. Magerhet och livsmedelsbrist var ingen garanti för att slippa celluliter. Tvärtom, magerhet gjorde fettknölarna synliga och de sågs som tecken på förgiftning och ohälsosamt och omoraliskt leverne. Någon tidning slog till och med fast att celluliter blev allt vanligare till följd av det franska nederlaget 1940.
Dampressens korståg mot celluliter fortsätter. Jag gjorde inför den här krönikan en snabbundersökning bland vänner på facebook huruvida celluliter är något som oroar dem. Några hade aldrig förstått vad celluliter är, andra störde sig på dem. Men den största gruppen sa att de inte längre brydde sig i takt med att de blev äldre. För egen del har jag för länge sedan slutat läsa dampressen, bortsett från de texter och bilder jag använder i analyssyfte i arbetet. Att ständigt uppmanas till att närgranska olika delar av kroppen och se dem som kampområden känns inte bara fragmentiserat och uppstyckat, det känns rent skadligt.