"Om människor tror att vi kan leva allt längre och korta ner vårt arbetsliv, då kommer pensionen att bli lägre", menar Reinfeldt.
"Och då är frågan, är människor beredda till det? Det tror jag i stor utsträckning att människor inte är".
Många i LO-förbunden arbetar inte när sextiofemårsdagen infaller; de flesta slutar att arbeta mellan sextio och sextiotvå års ålder. Det kan gälla undersköterskor som varje dag gör tunga lyft och som får förslitningsskador. Det kan gälla byggnadsarbetaren vars knän inte håller för att springa upp och ned på stegen. Många har ambitionen att jobba till sextiofem men kroppen säger ifrån. Menar Reinfeldt att den utslitna undersköterskan och knäsvage byggnadsjobbaren ska omplaceras och utföra uppgifter som inte sliter på kroppen?
En annan variant är ju att anpassa arbetsplatserna så att de anställda inte drabbas så hårt. Men rapporterna från vården berättar ju något helt annat: färre ska utföra flera arbetsuppgifter, tidspressen är stor, många knäar inför nya bördor. Och från byggen kommer rapporter om att man tvingas öka takten för att hålla de snäva tidtabellerna.
Hittills har ju inte den borgerliga fyrpartiregeringen visat något glödande intresse för förbättrade arbetsmiljöer och initierat debatter om ett mer harmoniskt arbetsliv. Och utspelet från den snart fyrtiosjuårige statsministern sker inte av omtanke om alla de löntagare som i dag slutar jobbar när de är strax över sextio. Ingenjör Planertz i Rosenbad gör det hela till något ödesmättat: det finns inte pengar nog för Socialdemokraternas reformer och nu måste alla suga i lite mer och lite längre.
Flödet till pensionskassorna hänger intimt samman med hur många som arbetar. När stora ungdomskullar bara får sitta och skriva cv:n på arbetsförmedlingen, när regeringen saknar alla initiativ för att skapa jobb och står handfallen inför stora nedläggningar (som Saab och Astra Zeneka), då minskar också inflödet till pensionskassorna.
Men att det finns pengar i samhället visas ju av att regeringen sänkt skatterna med många tiotals miljarder. Bara en liten del av dessa pengar kunde ha bidragit till att skapa harmoniska arbetsplatser där de anställda inte slits ut i förtid. Och man kunde i tid ha fyllt på i pensionssystemet. Men regeringen gjorde sitt val. Man satsade stort på de välbeställda gruppernas konsumtion och skapade inte de rätta förutsättningarna för nya jobb. Den kris som får statsministern att tala om att folk måste arbeta till sjuttiofemårsdagen är i mycket en kris som skapats av den nuvarande regeringen.
Om fler kommer i arbete, då kommer också det svenska pensionssystemet på ett bättre sätt att klara påfrestningarna.
Men man kan ju undra vad den defensive statsministern har för nästa drag: att alla måste jobba tills de fyllt åttio?