LEDARE: Dags för tyskt stålbad

Nu börjar jobbet att få den tyska ekonomin på fötter igen, att pressa ner den sanslöst höga arbetslösheten och återupprätta Tysklands roll som motor i den europeiska ekonomin. Det blir ingen lätt uppgift. Fördelen med Merkel är att hon är en pragmatiker och lyssnare. Den förbundsregering som nu tillträder i den stora koalitionen mellan socialdemokrater och kristdemokrater består på alla tunga poster av politiker som gjort sig kända som prestigelösa och lyssnande. Det behövs. För redan innan koalitionen tillträtt har kritiken varit hård. Inte minst mot den aviserade höjda momsen från 16 till 19 procent. För de högavlönade ska inkomstskatten höjas med tre procent. Arbetsgivaravgifterna ska sänkas. Pensionsåldern ska successivt höjas från 65 till 67 år. Listan på åtstramningar i statens utgifter är längre. CDU/SPD har gjort budgetsaneringen till sin huvudfråga. Hela 35 miljarder euro ska sparas fram till 2007. Och det är ungefär så länge som de flesta bedömare tror att koalitionen håller ihop. Redan innan start finns inre spänningar. De båda partierna har starka viljor som vill se en helt annan politik än den som nu skisserats. För socialdemokraterna kan trycket bli hårt från det nya vänsterpartiet som kapade åt sig drygt 50 mandat i förbundsdagsvalet i september och som gärna vill angripa koalitionen från vänster. Till detta kommer att både de gröna och liberalerna i FPD inte kommer att tveka att angripa koalitionen så fort tillfälle ges. Mot detta står att Tyskland måste få fart på ekonomin, och att det inte finns en politisk majoritet för ett borgerlig block eller ett vänsterblock. Det senare mest beroende på att socialdemokraterna inte på några villkors vis kan tänka sig att hamna i beroendeställning av Oscar Lafontaine, före detta socialdemokrat och ledande politiker i det nya vänsterpartiet, som till delar kan jämföras med de reformerade vänsterpartier vi har i Skandinavien. Det Tyskland saknat de senaste åren är framtidstro. Förhoppningen är att koalitionen ska ingjuta ett nytt självförtroende i breda samhällslager. Om inte kan vi räkna med att koalitionen bryter samman inifrån på grund av intern kritik från dem, som i båda partierna, redan är misstänksamma mot möjligheterna med en lyckad koalition mellan Tysklands två största partier. Angela Merkel är den första kvinnan på förbundskanslerposten. Hon har framställts som en "järnlady" och jämförts med Margaret Thatcher, men det är en orättvis betraktelse. Merkel står i den politiska mittfåran, där Thatcher stod till höger. Hon vill behålla mycket av den sociala välfärd som så många tyskar slår vakt om. Dessutom är hon van att kompromissa och lösa svåra problem. Det var ju hon som rensade ut i sitt eget parti efter Helmut Kohlskandalen. Knappast någon lätt uppgift. Samtidigt skaffade hon sig mäktiga motståndare som nu avvaktar vad som kommer att hända. För socialdemokraterna blir koalitionen en balansgång. Inom partiet finns en stark fraktion som vill se en tydligare och mer traditionell socialdemokratisk politik och som har svårt att svälja förändringar i den sociala välfärden, och den höjning av pensionsåldern som planeras. Den nya förbundsregeringen får knappast någon dans på rosor. Tyskland är världens tredje största ekonomi. För EU , och därmed för Sverige, är det viktigt att man snart får igång sin ekonomi igen. Det är huvuduppgiften för Merkels breda koalition. Tyskland står vid ett vägskäl. Det handlar just nu inte om höger eller vänster i politiken utan att få ordning på både ekonomin och jobben.

Ledare: Dags för tyskt stålbad