Finansminister Anders Borg är med rätta bekymrad. Fredrik Reinfeldts regering pratar därför om något för den så otillåtet som kommande skattehöjningar. Men måste man så måste man.
Det är klart att när man under de moderata regeringsåren pytsat ut skattesänkningar på närmare 140 miljarder kronor kommer så klart förr eller senare också en nota. De som tidigare applåderat hör nu allt mer till dem som kritiserar regeringens ekonomiska handlag.
Nu har självfallet Reinfeldtregeringen knappast lust att tala tydligt om att man kan komma att spräcka överskottsmålet och det med råge. Ett misslyckande som vi som medborgare får skörda och därmed vara med om att betala.
Den ekonomiska utvecklingen blir därför en viktig fråga inför det kommande valet. Besvärande är att rekordmånga folkvalda landet runt hoppar av från sina uppdrag. Avhoppen motiveras med maktlöshet och ett allt otrevligare debattklimat.
Samtidigt vet vi att allmänheten tröttnat på ledande politiker som lovar mycket, men håller tunt. Inte minst med alla löften om satsningar på vård, en bättre skola och en tryggare ålderdom. Sådana har stått som spön i backen, men högerregeringen pladdrar mer än genomför.
När det kommit till kritan har löftena inte infriats. Då kommer missnöjet och misstroendet som ett brev på posten. I missnöjets spår följer kanske också ett sämre valdeltagande i höst, men låt oss inte hoppas på det. Snarare det motsatta nu när det finns två reella alternativ att välja mellan.
Det finns mycket att göra. Politiken kan knappast slå sig till ro.
Något som den sittande regeringen tycks mena och vara deras nuvarande jobblinje. Så mycket finns att göra för oppositionen. Bra opinionssiffror ger råg i ryggen, men ett val är alltid ett val.
Vi vet att det är i invandrartäta bostadsområden i framförallt storstäderna som valdeltagandet är lågt. Liksom i glesbygd. Människor som känner sig frustrerade väljer bort politiken. Medan människor i välbärgade villaområden i storstäderna så gott som mangrant går och röstar.
De som har mest att vinna på ett tryggare och rättvisare samhälle stannar hemma medan de grupper som slår vakt om individuella lösningar på gemensamma problem under de senaste valen varit vinnarna och styrt samhällsutvecklingen mot allt större klyftor och orättvisor.
I grunden handlar det som så ofta om jämställdhet och rättvisa.
Representanter för de lågavlönade måste också in i de politiska församlingarna. För hur det än är spelar det alltid en roll hur ett problem definieras. Den som har det ekonomiskt besvärligt vet hur det känns. In på bara kroppen.
Politik får aldrig bli enbart en medelklassfråga. Alla måste få sin röst hörd. Annars skapar vi ett inte önskvärt vi-och dom-samhälle.
Tyvärr är vi redan en bra bit på väg åt det hållet. Men det går alltid att ändra vägvalet. Den 14 september till exempel.