Det var Socialdemokraterna, Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna som år 1994 enades om en pensionsuppgörelse. Då fanns tydliga signaler om att det gamla systemet skulle krackelera. De inblandade partierna ansåg det viktigt att skapa ett stabilt system som skulle hålla vid regeringsskiften. Pensionärerna skulle inte behöva vara oroliga för tvära kast. Förre statsrådet Morgan Johansson och planeringschefen Christer Persson ägnade mycket tid åt uppgörelsen.
I en debattartikel tolv år senare var de två kritiska:
"Borgerligheten accepterade till sist ett generöst allmänt pensionssystem, men i gengäld fick socialdemokratin acceptera generellt sett lägre pensioner, ökade skillnader i kompensationsgrad och det stolliga påhittet premiepension. Det sistnämnda innebär att hela pensionssystemet fått ett drag av lotteri över sig, där ens pension avgörs av vilken tur man haft med sina kapitalplaceringar. I motsats till det gamla ATP-systemet blev det nya pensionssystemet också ohyggligt komplicerat. De administrativa kostnaderna mångdubblades, framför allt till lycka för bankernas kapitalförvaltare, som nu kan skumma av en större andel än någonsin av löntagarnas pensionspengar."
Och förre statsministern Göran Persson uppmärksammades för detta uttalande: "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort."
Sedan pensionsreformen drevs igenom har medellivslängden för män ökat med två år. Den glädjande utvecklingen leder till ökade påfrestningar på systemet. Om inget görs finns risken för att det blir allt lägre belopp på pensionskontona.
I dag är den allmänna pensionsåldern 65 år. Nu ska pensionsgruppen fundera över hur man kan få människor att fortsätta jobba. Det är då viktigt med en rättviseaspekt. I dag är det många som inte orkar jobba fram till sextiofemårsdagen. Tunga lyft i vården och dragiga byggarbetsplatser skördar sina offer. Men den som har haft ett lätt jobb i fin miljö kanske kan pinna på till sjuttioårsdagen. Risken är att de med tunga jobb tvingas leva på en helt annan ekonomisk nivå än den som sluppit lyft och drag. Pensionssystemet blir i än högre grad ett sållningsverk.
Det är nog riktigt att skapa möjligheter för äldre att fortsätta jobba men det gäller att se upp så att man inte bygger in nya orättvisor i systemet.
Den pensionsuppgörelse som träffades på nittiotalet har utsatts för stora politiska påfrestningar och många gånger dödförklarats. Men man fortsätter att lappa och laga. Frågan är hur länge Socialdemokraterna ska hålla fast vid systemet. Det kan vara läge att fila på ett nytt rättvist pensionssystem som är enkelt och lättöverskådligt och kanske göra det hela till en valfråga 2014.