Jämställdheten får mycket på tafsen i år. Hittills har jag läst tre böcker som kritiserar olika aspekter av jämställdhet. En av böckerna kritiserar framför allt jämställdhetens begränsningar. Att enbart se kön som en faktor är för snävt. Det låser fast kön till två kategorier, kvinnor och män, vilket inte är tillämpbart när kön kan variera. Sverige har jobbat med jämställdhet i fyrtiotalet år och det framgår allt mer att den främst gynnat vit kvinnor i medelklassen. Därför behöver också maktordningen inom kategorin kvinnor synliggöras. En annan reflektion är att jämställdhet har gjorts till ett inslag i imagen av det framåtskridande och toleranta Sverige. Detta har tagit sig närmast nationalistiska former. Boken heter Challenging the myth of gender equality in Sweden (ung. Att utmana myten om jämställdhet i Sverige). Redaktörer är Lena Martinsson, Gabriele Griffin och Katarina Giritli Nygren. Den är lite akademiskt tung och riktad till en internationell publik. Men för den som vill vidga perspektiven är boken värdefull.
Andra kritiska böcker är Feminism som byråkrati av Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom samt Feminism som partipolitik av Maud Eduards.
Feminism som byråkrati skärskådar hur det gått med jämställdhetsintegreringen, metoden för hur jämställdhet ska uppnås i Sverige. Författarna menar att det inte går så bra, trots stora insatser. Som förlaga fanns jämlikhetstanken, en bärande samhällsidé i Folkhemssverige. Jämlikhet skulle genomsyra alla politikområden och syfta till att omfördela resurser. Det skulle skapa jämlika förutsättningar för medborgarna att skapa sig goda liv. På motsvarande sätt tänktes att jämställdhet skulle införlivas överallt för att åtgärda orättvisor grundade i kön.
Jämställdheten har kommit att införlivas i en marknadsliberal överideologi och därmed gjorts ofarlig när det gäller omfördelning av makt och resurser. Att det finns politisk konsensus om jämställdhet förstärker intrycket att att den har blivit en teknokratisk skapelse. I själva verket döljs könsmaktordningen. Alnebratt och Rönnblom menar att politiken delvis har abdikerat från området jämställdhet och överlåtit jämställdhetsintegreringen – görandet – till projektbyråkrati, entrepenörer och konsulter.
I Feminism som partipolitik har Maud Eduards undersökt hur det gått för Feministiskt initiativ under partiets första mandat period i Simrishamns kommun. Partiet hade vid starten 2005 ett brett feministiskt och normkritiskt anslag. I den kommunala realpolitiken har det krympt till att handla om exempelvis en tjänst som jämställdhetsstrateg. Den större feministiska idén blev i praktiken en fråga om jämställdhet. Men det behövs fler år än fyra för nya partier att bli varma i kläderna.
Kritiken har funnits ett bra tag. Men den är ovanligt välformulerad i de här böckerna. Ingen av böckerna påstår att det är dags att skrota jämställdheten men väl att ompröva den i dess nuvarande form.