Dags att tukta en argbigga?
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Däremot är ju Birgitta Ohlsson en politiker som profilerat sig genom en viss uppkäftighet och bångstyrighet. Och den sorten brukar aldrig bli särskilt populära hos de egna partitopparna - än mindre utnämnda till ministrar. Till yttermera visso har hon dessutom också brutit mot vad som anses vara god ton i svensk politik genom att själv öppet deklarera att hon faktiskt väldigt gärna ville bli minister.
I rättvisans namn: Oviljan mot radikala rebeller i de egna leden är verkligen inget som begränsar sig till den borgerliga sfären om någon skulle inbilla sig det. Självtänkare väcker misstänksamhet i alla läger och oginheten har historiskt sett varit minst lika utbredd på vänstersidan. Det finns gott om exempel från de många åren av socialdemokratiskt regerande.
Varken Inga Thorsson eller Nancy Eriksson blev någonsin ministrar fast de tveklöst var väl kvalificerade bägge två. Detsamma gäller Maj-Britt Theorin, färgstark och profilerad. Hans-Göran Franck fick upprepade gånger se sig förbigången av mindre juridiskt kvalificerade - och betydligt mindre radikala! - partikamrater då det skulle utses justitieministrar.
Birgitta Ohlsson har kunnat glädja sig åt en stark intern opinion som pläderat för henne. I medierna har hon också haft stöd. Däremot var hon n inte folkpartiledaren Jan Björklunds favoritkandidat när Cecilia Malmströms efterträdare skulle utses. Samtidigt har han uppenbarligen inte varit blind för att det fanns flera fördelar med att välja just henne. Med en vänsterliberal som Birgitta Ohlsson förbättras folkpartiets och regeringens radikala image, vilket sannerligen behövas. Kanske kan en eller annan vacklande feminist nu rent av lockas att rösta borgerligt i höst i stället för rödgrönt eller på Gudrun Schyman.
Just den tanken har säkert funnits bakom hennes utnämning. Och dessutom är det ju ett välkänt effektivt sätt att lägga grimma på besvärliga radikala opponenter att ge dem ett ämbete att sköta. Att vara svensk EU-minister har hittills också varit mer av en skuggtillvaro än det gett utrymme för några mer vidlyftiga politiska soloprestationer. Hur mycket utrymme har den nu så allmänt prisade och kapabla Cecilia Malmström egentligen haft att märkas utåt bredvid av Carl Bildt? Lika väl som hennes stora chans kan upphöjelsen till EU-minister bli förödande för Birgitta Ohlssons frispråkiga och radikala framtoning. Å andra sidan är hon säkert medveten om och inställd på att det förmodligen inte blir så långvarigt.