När statsminister Göran Persson 1997 införde det så kallade överskottsmålet för statsfinanserna så var detta ett led i den ekonomiska saneringen efter krisåren i början av nittiotalet. Målet fastställdes då till två procent av BNP. Överskottsmålet fyllde då en verklig funktion. Under de sju kommande åren kunde de svenska skulderna betas av och Sverige har idag en nettoförmögenhet. År 2007 ändrades överskottsmålet till en procent av de samlade offentliga finanserna.
Sedan år 2008 har överskottsmålet i de svenska offentliga finanserna inte uppnåtts. De stora skattesänkningar som regeringen genomfört har i kombination med fortsatta amorteringar på statsskulden har gröpt ur de svenska statsfinanserna. Effekterna av denna politik är väl kända. Satsningar på viktig infrastruktur har fått stå tillbaka. Inte heller har de satsningar som skulle ha behövts inom skola, vård och omsorg kunnat göras. Trygghetssystemen har urholkats. Massarbetslösheten har bitit sig fast. Det är bara några exempel.
Överskottsmålet var ett välbehövligt instrument under den ekonomiska saneringen på nittiotalet. Men nu är situationen en annan. Till och med Internationella Valutafonden, IMF, har börjat tala om att det är läge för att göra offensiva satsningar för att stimulera ekonomin. I konjunkturrapporten World Economic Outlook från IMF kan man läsa: ”Upplåningskostnaderna är låga och efterfrågan är svag i utvecklade ekonomier, och det finns flaskhalsar i infrastrukturen i många framväxande marknader och i utvecklingsländer.”
Slutsatsen som IMF gör är klar och tydlig. Genom att öka de offentliga infrastrukturinvesteringarna så kan den ekonomiska produktionen öka på både kort och lång sikt, särskilt under perioder med lediga resurser i ekonomin och när effektiviteten i investeringarna är hög. Med andra ord innebär det att när det finns ett överskott på arbetskraft, det vill säga att det råder arbetslöshet, och stora infrastrukturinvesteringar därmed inte pressar upp lönenivåerna så finns det all anledning att göra välbehövliga investeringar just nu när kostnaderna kan hållas nere då upplåningskostnaderna för projekten blir låga.
När IMF-chefen Christine Lagarde till och med citerar John Maynard Keynes och talar om hur arbetslösheten knäcker människor och att investeringar som ökar efterfrågan på varor och tjänster måste öka så att arbetslösheten ska kunna sänkas så borde finansminister Magdalena Andersson lyssna. Men Andersson ska inte öppna plånboken planlöst. Nej, de investeringar och satsningar som görs måste vara strategiskt viktiga. IMF har rätt när de konstaterar att det krävs djärva satsningar mot ojämlikhet och kraftfulla investeringar inom infrastrukturområdet, inom hållbar energi och inom utbildningsområdet.
Ett annat problem om regeringen fortsätter att låsa sig fast vid överskottsmålet i ekonomin är att detta försvårar genomförandet av nödvändiga reformer. Om varje förändring ska finansieras krona för krona så kan man exempelvis inte planera för d typ av genomgripande skattereformer som skulle behövas. Det är därför dags att skrota överskottsmålet i de svenska offentliga finanserna utan att för den skull hamna i någon form av ansvarslöst och ogenomtänkt spenderande.