Dags att återvända hem

Piteå2008-12-17 06:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nästa år firar vi märkesåret 1809 och 200 år av fred. Eller åtminstone är det så som det är tänkt. Om Sverige har fred kan nämligen diskuteras. Förvisso är det inte något krig här just nu. Vi kan inte heller säga att vi för ett direkt krig i fjärran land heller. Men genom de militära insatserna, framförallt i Afghanistan är vi indragna i en väpnad konflikt. Så fred är det inte frågan om.
Och visst. Vi har många gånger haft svensk trupp utomlands, och dessa har varit inblandade i regelrätta strider. Den som bläddrar i Försvarsmaktens bok "Utlandsstyrkan i fredens tjänst. Försvarsmaktens internationella insatser" från 2007 hittar en bildrik skildring av hur detta förlöpt. Någon obruten fred har det inte varit.
Boken är full av berättelser om insatser som gjorts från svensk sida för att skapa en fredligare värld. För freden kräver ju som bekant krig ibland. Vi har dessutom varit mycket nära direkt krig, i praktiken faktiskt deltagit i det, som under Finska vinterkriget. Några 200 år av fred kan vi inte säga att vi haft.

Men möjligtvis finns det ett par viktiga skillnader mellan då och nu: För det första är vårt utrikes militära engagemang nuförtiden något som sker med tydlig hänvisning till att vi har förpliktelser mot andra länder. I den senaste regeringsförklaringen sade exempelvis statsminister Fredrik Reinfeldt något i stil med att vi förväntar oss hjälp av andra länder om vi blir anfallna, därför har de också rätt att förvänta sig hjälp av oss.
Det är den tydligaste signalen om att Sverige i dag är i en informell militär allians med andra länder. Officiellt alliansfria, men inofficiellt förpliktigade att ställa upp om exempelvis de baltiska staterna får problem med sin store granne.
Det är inget skriftligt kontrakt som Sverige därmed ger omvärlden. Men så nära vi kan komma. Och frågan är om vi alla är med på detta. Om det finns ett folkligt stöd för att vår krigsmakt i dag är fokuserad på situationen utanför Sverige, medan vi på hemmaplan litar till att Nato, eller vilka det nu är, ska hjälpa till att försvara oss?

För det andra ser vår säkerhetspolitiska situation annorlunda ut än det gjorde för bara ett tjugotal år sedan. Murens fall och globaliseringen ger oss nya utmaningar om vi vill säkra vårt eget lands självständighet. I dag har vi en utlandsstyrka som varit inblandad i åtminstone 120 konflikter i 60 länder. Våra satsningar på det militära sker i dag främst för att säkra vår kraft i globala sammanhang. Det som förr var den svenska modellen, med ett brett folkförsvar, baserat på värnplikt och demokratiskt förankrade principer, är på väg att avskaffas. Vi kan hjälpa till att försvara frihet och demokrati på andra sidan jordklotet, samtidigt som vi överlåter åt andra länder att vakta vårt eget territorium.

Jag tycker det är fel. Vi måste ha en grundlig diskussion om vår svenska säkerhetspolitik. Innan den är genomförd har vi inte i andra länder att göra, annat än med tillfälliga insatser i FN:s regi. Socialdemokraterna bör därför kräva att våra svenska trupper i Afghanistan tas hem. Så långt kommer socialdemokraternas oppositionspartners att vara med på noterna. Men nästa steg, se till att skapa resurser för att vi ska kunna hålla oss med ett eget militärt försvar, det blir nog värre. Men det sura äpplet måste miljöpartister och vänsterpartister bita i om de ska ha trovärdighet.
Men det första steget är alltså att socialdemokraterna ska nyktra till. Och öppet våga diskutera vilka militära allianser vi egentligen ska delta i. Och låta svenska trupper i Afghanistan komma hem.
Läs mer om