Dags att återuppväcka porrfrågan
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi lär inte få se den nyheten i år heller. För några veckor sedan blev jag uppringd av en journalistelev som skulle göra ett radioprogram om bland annat pornografi. Han hade svårt att få tag i någon som ville diskutera frågan - det fanns inte mer att säga, ansåg de.
Det känns i bland som om frågan om porr nått vägs ände. Den debatt som finns är polariserad. Från liberalt håll har man svårt att se sexindustrin som ett komplex där varje komponent hör ihop - porr-prostitution-trafficking. Snarare är det fokus på rättigheter för kvinnor i "branschen". En del feminister håller sig ifrån frågan i rädsla för att kallas rabiata. Det är tryggare att prata föräldraledighet och löner. Framför allt sätter argument om att värna tryckfriheten effektivt punkt för politiska och andra åtgärder.
Tryckfrihetsfrågan är komplicerad. Jag anser att tryckfriheten ska vara given i varje fritt samhälle samtidigt som jag också anser att den systematiskt används för att legitimera kränkningar och diskriminering. Dessutom är det ofta kommersiella intressen, läs reklam och porrindustri, som skyddas i tryckfrihetens namn. Alltså missbrukas tryckfriheten. Intentionen är inte att den ska användas till kränkningar, sexism och rasism.
Jag anser också att det är den som tycker sig utsatt som har tolkningsföreträde i känslan av att vara kränkt. Alltför många gånger har jag hört: "men lite humor får du väl ändå ha", eller "visst är det hemskt med porr men för att värna tryckfriheten får man tåla lite sexism och könsdiskriminering". Vem är det som ska tåla? Och ha humor? I regel en underordnad eller diskriminerad grupp.
Det vilar en patriarkal, kolonial unkenhet över en del argument i debatten kring yttrande- och tryckfriheten. Man får minnas att dessa friheter till en början formulerades av män för män i ett västerland präglat av en djupt förtryckande syn på människor i andra delar av världen, såväl som på kvinnor.
Man kan inte heller bortse från att det symboliska rummet har resonans i den materiella världen. Symbolers makt ska därför inte underskattas. Det betyder någonting i ett manssamhälle att kulturens dominerande kvinnobild är sexualiserad och objektifierad.
Det är vanligt att personer som begår sexualbrott eller på annat sätt kränker en annan människa dokumenterar det i bild. Ta exempelvis fångarna i Abu Ghraib-fängelset. Bilderna tas givetvis inte i syfte att bli trevliga minnen i familjealbumet - utan för att manifestera kränkningen i ytterligare en nivå - den symboliska.
Den förra socialdemokratiska regeringen hade Sexualiseringen av det offentliga rummet som fokusområde i jämställdhetspolitiken, med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet. Det var ett sätt att närma sig den kommersiella exploateringen av kvinnors kroppar och kön. Ännu har jag inte hört det rödgröna blocket uttala sig i frågan - men jag vill gärna hoppas att den väcks till liv igen med ett regeringsskifte.
8 mars 2009 är ingen dumt datum för att föra upp frågan på dagordningen igen.