Naturkrafterna är enorma och människans litenhet blir så tydlig. Men ändå: det var idogt arbete av människor som gjorde att katastrofens verkningar kunde begränsas. Hus i Japan är byggda för att stå emot kraftiga rörelser i marken. Ett varningssystem trädde i funktion som räddade många. Hjälparbetare var snabbt på plats. Japan sände ut varningar till länder som kunde drabbas av tsunamin. De internationella medierna sände direktrapporter och katastrofen fanns i vardagsrum över hela jorden. Det var live-sändningar som mycket handlade om ond bråd död.
Om skalvet inträffat på en plats med risiga kåkstäder, där inga varningssystem fanns monterade och där räddningstjänsten inte fungerade, då skulle det ha kunnat bli ett nytt Haiti. Tiotusentals och hundratusentals kunde ha drunknat eller omkommit i bränder eller drivit till havs.
Människan kan inte påverka rörelser i kontinentalplattorna, tämja vulkanernas urkraft eller förhindra väldiga flodvågor. Men det finns mycket att göra för att minska skadeeffekterna. Att bygga stabilt, att samspela med naturen, att använda modern teknik för att övervaka oceaner.
Men det är slående att man drabbas så olika, beroende på om man är född i ett fattigt eller ett rikt land. Det är lätt att höra Andraklasspassagerarens sista sång, Mikael Wiehes gripande skildring av vad som hände på Titanic under förlisningen. Många på jorden är bildligt talat hänvisade till en överlastad rostig skorv utan livbåtar, andra kan färdas i fartyg som står emot stora påfrestningar och med topptrimmad säkerhetsutrustning.
Visst kostar det mycket att bygga stabilt och att ha ett världsomfattande varselsystem som fungerar alla timmar på dygnet och alla dagar på året. Men om det är dyrt eller inte - allt beror på vad man jämför med. Hittills i år har runt 280 000 000 000 US-dollar satsats på militär och vapen runt om i världen. Om man bara tog en enda dags militärutgifter så skulle tryggheten öka i många kåkstäder och övärldar. Tekniken finns och pengar finns, det är den riktiga viljan som saknas. Frågan har aldrig högsta prioritet då den rika världens ledare möts.
Det är farligt att framställa allt som händer som ödesbestämt, att den lilla människan inte kan göra något utan bara får huka sig inför den väldiga övermakten. Med modern teknik och vidgat internationellt samarbete går det att uträtta storverk.
Det finns goda skäl att vara kritisk till diktaturregimen på Kuba. Men då det gäller satsningar på varningar för naturkatastrofer (tyfoner och flodvågor) har landet varit mycket förutseende. I det fallet kan Havanna vara det goda exemplet; att ledningen sedan fruktar demokratins vindar är en annan sak.
Det går inte att säga hur många liv som räddats i Japan på grund av att man konsekvent satsat på säkerhet. Däremot kan man med exakt precision räkna offer i länder där säkerheten inte prioriterats.
Sverige spelar numera en biroll utan repliker på den internationella scenen. I fallet Libyen har både USA:s regering och Frankrikes president uppträtt tuffare. Men Carl Bildt skulle kunna ta initiativ till att den rika världen anslår mer pengar för att begränsa skadeverkningarna vid naturkatastrofer.