Då kom skitår och vargavinter
politik. Regeringens arbetsmarknadspolitik skulle ge effekt om två år. Vi är där nu. Finansminister Anders Borg talar om vargavinter. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förutspår riktiga skitår. Förefaller vara hög tid att byta politik.
Finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin tycks förstå djupet i krisen, men sakna politik.
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Till varslen om uppsägningar ska läggas alla dem som bara blir av med sina jobb utan varsel. Timanställda, visstidsanställda, inhyrda som bara får gå och de är, enligt LO-tidningen 20/11, långt fler än de varslade. Mest drabbade är de unga, men äldre med "påhugg" blir allt vanligare. Inom Kommunals område skulle i princip 120 000 få lämna jobbet utan att ett enda varsel lagts.
Visstidsanställda som förlorar jobbet hamnar inte i varselstatistiken, men däremot hos Arbetsförmedlingen där de ska tampas om de allt färre jobben tillsammans med dem som fått lämna en fast anställning och alla dem som snart åker ut ur sjukförsäkringen.
Närmare 30 000 sjukskrivna har bara dagar kvar innan de utförsäkras och mer än 20 000 till är på väg ut. Av dem finns mellan 1 400 och 1 500 i Norrbotten. Piteå ligger särskilt illa till med drygt 300 som förlorar rätten till sjukpenning i alliansregeringens tuffa sjukförsäkring.
Regeringens målsättning, ökat utbud av arbetskraft, kommer att uppfyllas med råge. Vad alla lediga ska syssla med är höljt i dimma. Den borgerliga regeringen har utan minsta darr på manschetten tagit åt sig äran för jobben som tillkommit sedan valet 2006. Högkonjunkturen har mer varit en sidoeffekt.
Det har dock funnits en något ödmjukare linje. Sommaren 2006 valtalade den blivande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin på Noliamässan i Piteå och på frågan om när vi skulle få se effekterna av Alliansens jobbpolitik sa han: Det kommer att ta tid. Åtminstone två år.
Där är vi nu. De två åren har gått och regeringens politik verkar för fullt. En halv miljon har lämnat a-kassan, för dyr och för dålig, bara var fjärde av dem som är med kan räkna med en ersättning motsvarande 80 procent av lönen (brutto, skatten höjs) 52 000 sjukskrivna står snart utan någon ersättning alls, kommuners kostnad för socialbidrag ökar och Arbetsförmedlingen spår en arbetslöshet på nio procent. Andra prognosmakare talar om tio procent och drygt det.
Finansminister Anders Borg talar om "vargavinter". Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin säger att "vi har två riktiga skitår framför oss". Således är de underkunniga om läget, men saknar politik och kanske till och med pengar.
Skattesänkningarna har varit gigantiska, nya kommer i januari, samtidigt som regeringen måste räkna med vikande skatteintäkter i krisens spår. Regeringens arbetsmarknadspolitik med piska och morot har fungerat dåligt i högkonjunktur, i djup lågkonjunktur blir verkan snarare motsatt.
Någon gång vänder konjunjkturen uppåt. När, var och hur är det ingen som vet. Till dess handlar det om att hålla ekonomin igång, skapa jobb och efterfrågan. Åtskilligt, långt mer än krispaketet på åtta miljarder, finns för en regering att göra.
Skolor, vägar, järnvägar är i behov av både upprustning och nysatsningar. Stöd till bostadsbyggandet, mer pengar till kommuner och landsting så att de kan nyanställa eller åtminstone slipper säga upp personal, arbetsmarknadsutbildningar, och, först som sist, upprustad a-kassa och lindring i sjukförsäkringens regelverk.
Det blir inga fler jobb av att ytterligare plåga sjuka och arbetslösa och deras anhöriga, bara fler med sämre ekonomi och sämre köpkraft och i slutändan fler arbetslösa. För om ingen köper de som produceras behövs det inga som producerar.