Politikens vägar kan onekligen te sig outgrundliga. Ta Bertil Ohlin, exempelvis. Han fick ju aldrig kröna sina långa bana som FP-ledare med att bli statsminister fast han var både världsberömd nationalekonom och professor. Det fick däremot Ola Ullsten, realskolegrabb från Umeå och föga akademiskt skolad, låt vara att glädjen inte blev särskilt lång. Den minoritetsregering som Ullsten ledde 1978-79 har ju inte bara gått till historien för sitt rekordsvaga parlamentariska underlag – 39 mandat av 350 – utan också som en av förra århundradets mest kortvariga. Ifråga om kortvarighet är det väl bara bondeförbundaren Axel Pehrsson-Bramstorps ”semesterregering” några sommarmånader 1936 som slår den.
Att Olof Palme satte sin egen position som S-ledare för att hjälpa Ullstens miniministär till makten har inte varit obekant. Däremot var det en nyhet åtminstone för mig att han även hade synpunkter på hans ministerlista. Bland annat tyckte han, avslöjar Ullsten i sina nyligen utkomna memoarer, att Hans Blix borde bli utrikesminister, vilket han ju också blev. Ove Rainer som energiminister var Palme däremot mindre positiv till. Palme hade kanske planer för Rainer redan då, han dök ju sedan upp som justitieminister i Palmes egen regering 1982, men det är en annan historia.
Perioden 1976-1982 söker sin like i fråga om politisk dramatik åtminstone med svenska mått mätt. Regeringskriser vart och vartannat år, fem devalveringar, en uppslitande folkomröstning om kärnkraften och till råga på allt stod också en sovjetisk ubåt plötsligt på grund i Blekinge skärgård. Som centralt placerad under dessa år – partiledare och både stats- och utrikesminister – har Ullsten förstås mycket intressant att berätta om alla dessa händelser. Om sitt eget liv är han däremot, frånsett de inledande avsnitten om uppväxten i Umeå, förtegen. Den som väntat sig avslöjanden om personliga kriser eller bittra slängar mot politiska rivaler blir besviken.
Själv hade jag gärna velat ha en mer ingående skildring av hur det gick till när han bildade sin lilla enpartiregering. Hela den lilla riksdagsgruppen kunde ju inte gärna upphöjas till ministrar så det blev till att dammsuga landet på det mesta vad tänkbara statsrådsämnen kunde heta. Så kom det sig, som den minnesgode kanske erinrar sig, att posten som försvarsminister besattes med en utanför Värmland helt okänd brukspatron vid namn Lars de Geer. Och lika obekant för allmänheten var nog också Hedda Lindahl, sjukvårdsminister. Det var alltså inte utan anledning som Grönköpings Veckoblad fann anledning till en av sina klassiska rubriker:
”Skandal i Grönköping: Känd folkpartist ej statsråd.”
Varken patron de Geer eller Hedda Lindahl kom väl heller att gå till historien för sina insatser som ministrar. Från FP-statsråden från denna ”storhetstid” är Birgit Friggebo sannolikt bäst ihågkommen. Av flera skäl. Liksom kanske Ingemar Mundebo. Fast i Mundebos fall är det väl troligen lika mycket tack vare Bosse Parneviks imitationer som för vad han själv uträttade som ekonomiminister…