Regimen hoppas förstås att demonstranterna ska tröttna, att protesterna ska klinga av och att allt ska återgå till det normala. Men än finns det inget som tyder på att taktiken ska lyckas.
Det finns däremot en del hoppingivande uppgifter om att president Mubarak sonderat inför en planerad vistelse i södra Tyskland. Det är inte alpina VM i Garmisch-Partenkirchen som hägrar, däremot en plats dit presidenten kan dra sig tillbaka om läget i hemlandet blir hopplöst.
Avgörandet sker inte bara i Kairo utan även i Washington och Bryssel. President Barack Obama valdes ju för att han gav löften om förändringar. Men i fallet Egypten håller USA i stort fast vid det gamla. Man har lanserat idén att vicepresident Omar Suleiman ska ta vid. Denne militär var i många år chef för den fruktade säkerhetstjänsten och har under årtionden varit en av CIA:s starkaste bundsförvanter i Mellanöstern. "Det är dags för en förändring", sa Obama. Men inte i Egypten, tydligen. Där satsar man på en sjuttiofyraårig man som troget tjänat diktatorn Mubarak och slagit ned på hans motståndare.
Regeringen i Washington är rädd för att omvälvningarna i Egypten ska förändra den politiska kartan. Därför sätter man stabilitet före demokrati. En republikansk administration skulle förmodligen agerat än tuffare men det handlar bara om gradskillnader.
Barack Obama har många fina drag och han har uträttat en hel del gott under sin tid i Vita huset. Men man ska inte glömma att han framför allt är ledare för världens enda supermakt och att säkerhetspolitiska analyser väger blytungt när beslut ska fattas. Om bara viljan fanns så kunde den amerikanske presidenten ta sin hand från den ruttna Mubarakregimen och den skulle falla som en fura. Men det sker inte. USA passar och vicepresident Joe Bidens telefonsamtal till de egyptiska makthavarna förefaller mest vara ett sätt att skaffa alibi. Den demokrati som är en självklarhet i USA är inte en självklarhet i Egypten.
Även Europeiska Unionen har agerat mycket svagt. Den höga representanten för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton, har valt att ligga lågt även i denna fråga. Är hennes uppgift att släta ut den utrikespolitiska profilen?
När det gällde att bekämpa diktaturregimer i Östeuropa var det minsann andra tag. Ingen skulle ha kommit på idén att lansera en överårig spionchef som övergångslösning i någon av de sammanfallande kommunistdiktaturerna. Då värnade man om demokratin i Prag, Berlin, Warszawa, Budapest och andra östliga huvudstäder. Det finns en selektiv solidaritet som stöter. Den högstämda retoriken har lite gemensamt med den krassa realpolitiken.
Det är i sådana här lägen man saknar Olof Palmes klarspråk, om satans mördare och diktaturens kreatur. Världen behöver fler sanningssägare och färre mumlande opportunister.