Det var mot bakgrund av det sämsta opinionsstödet någonsin som Centern i helgen samlades till kommundagar i Malmö. Att döma av dessa kommundagar fortsätter Centern sin vandring i den nyliberala öknen.
För alliansen är fredagens opinionsundersökning katastrofal. Kristdemokraterna och Centern ligger under riksdagsspärren och de två kvarvarande borgerliga partierna – Moderaterna och Folkpartiet – samlar tillsammans färre röster än Socialdemokraterna.
Centerns kris är delvis självförvållad, delvis ett resultat av Alliansen. Det sistnämnda har drabbat alla de tre borgerliga småpartierna. När Moderaterna låtsas att det står i den politiska mitten, har Kristdemokraterna förlorat sina allmänborgerliga väljare som uppskattat budskapen om värderingar och trygghet och kvar står det nu med en konservativ, kristen väljarbas. Den är emellertid för liten för att hålla partiet över fyraprocentsspärren. Folkpartiet ligger något bättre till men är numera ett enfrågeparti. Partiet talar bara om skolfrågor. Det hade kanske fungerat om det inte vore för att partiets ordförande är utbildningsminister och därmed ansvarig för krisen i den svenska skolan.
Men Folkpartiet och Kristdemokraterna har nog gjort det bästa av situationen. De har valt sina nischer där sannolikheten att lyckas är störst. Det kan man inte säga om Centern. Dess kris är till stor del självförvållad av den högersväng som Maud Olofsson påbörjade och som Annie Lööf fullföljer. Hon har nu kört sitt parti långt ut i den nyliberala öknen.
Centern var för inte så många år sedan ett borgerligt mittenparti med en landsbygdsprägel som ofta trotsade den traditionella höger-vänsterskalan. Det gjorde partiet till ett omtyckt samarbetsparti som ofta hade större inflytande över politikens utformning än vad dess numerär implicerade. Inte minst i kommunerna. På en del håll ser det fortfarande ut så på kommunnivå, men på riksplanet finns ingenting av detta kvar.
Centern står i dag längst till höger av alla partier. Visserligen begravdes efter omfattande intern kritik förra årets förslag till idéprogram som innehöll förslag om månggifte, avskaffad arvsrätt, slopad skolplikt och andra stollerier. Men debaclet om idéprogrammet vittnar om hur diskussionen ser ut i partiets centrala kretsar. Att Centern är det enda parti som profilerar sig som riskkapitalbolagens försvarare i skattefinansierad välfärd är också tämligen talande.
Annie Lööf själv är drivande i denna omgestaltning av partiet, ofta med hjälp av en obalanserad ytterlighetsargumentation som saknar varje tillstymmelse till en önskan om att ta ansvar. I fredags hävdade hon exempelvis att Stefan Löfven går hand i hand med Jimmie Åkesson. Sådan retorik bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna, men den är framförallt osaklig och oseriös. Detta är ändå inget jämfört med hur hon beter sig mot Löfven i regeringsfrågan. Hans öppningar för blocköverskridande diskussioner tar hon avstånd ifrån med illa dolt förakt. Hellre äter hon upp sin sko än samverkar med Socialdemokraterna, säger hon och på twitter har hon avfärdat honom med formuleringar som får läsarna att associera till våldtäktsmän. Löfven är en man ”som inte förstår ett nej”.
Detta uppträdande är ovärdigt en partiledare och statstråd. Det är även oansvarigt. Vi kan om nio månader befinna oss i ett parlamentariskt läge då blocköverskridande överenskommelser är nödvändiga. Genom att framställa det andra blockets ledare som en man som samarbetar med brunskjortor och ”inte förstår ett nej” har Annie Lööf markerat att hon inte tänker ta något ansvar om valresultatet blir ett annat än det hon hoppats på.
Jag skulle inte gråta om Centern åkte ut ur Sveriges riksdag, men det är inte utan visst vemod som jag betraktar denna utveckling. Blockpolitik är inte bra. Det riskerar leda till tvära kast i politiken och samtidigt låser den positionerna så att möjliga lösningar som kanske vore de bästa för landet omöjliggörs. Därför är det bra om det finns partier i den politiska mitten.
Centern hade kunnat välja en annan väg. Det finns utrymme för ett borgerligt landsbygdsparti. Naturligtvis kan ett sådant parti aldrig komma åter till de nivåer som det hade då Sverige var ett agrart präglat land. Strukturförändringen verkar mot Centern. Det är sant. Men lösningen är inte att överge landsbygden. Det bor fler på landsbygden än på Stureplan, och det finns många problem och frågor kopplade till landsbygdens utveckling som ett parti som Centern skulle ha kunnat fånga upp och företräda.
Centerns tapp i opinionen gör tydligt att det i det här landet inte finns tillräckligt många Stureplansbrats, testuggande Timbroliberaler och motståndare till allmän skolplikt för att ett parti ska kunna säkra en plats i riksdagen. Jag tror att Centern har att välja mellan att försöka ta sig tillbaka till sin traditionella väljarbas på landsbygden och till sina traditionella gröna frågor – eller att dö svältdöden i sin nyliberala öken.