Inte minst hos Centern. Det har varit en jobbig tid för Annie Lööf. Vad hon än gör tycks väljarna inte attraheras av hennes budskap. Hon som skulle bli en ung frisk centervind i politiken har istället blivit ett sänke. Näringsdepartementet, som skulle bli Annie Lööfs språngbräda för en aktiv politisk insats som också skulle ge avtryck, har blivit ett tystnadens departement. Politiken sköts av andra, företrädesvis moderater i regeringen.
Centerpartiet har blivit ett parti som av allt fler bedömare anses kunna få det svårt att till och med klara fyraprocentsspärren till riksdagen vid nästa val. Det har gått snett för Annie Lööf trots alla goda intentioner under den korta tiden som partiledare. Det kan bli svårt att komma igen. Så Fredrik Reinfeldt har inte bara problem med Kristdemokraterna utan också med Centerpartiet. Även om krisen för Centern borde vara mer hanterbar.
Det vilar något desperat över centerns högerviftande. Partiet har blivit en alltmer aggressiv kritiker av svensk arbetsrätt och svensk fackföreningsrörelse. Bland annat manifesterat genom kravet på att ungdomar ska undantas från arbetsrättslagstiftningen. Det kommer dessutom ständiga propåer om att det ska bli ändå lättare för företag att anställa och avskeda."Tryggheten" ska ligga hos arbetsgivaren, som tydligen ska kunna göra som han eller hon vill, medan arbetstagarna ska lyfta på mössan bocka och tacka för att de över huvud taget har ett jobb. Ett märkligt synsätt, men Centerpartiet tuffar på.
Det nya Centerpartiet vilar inte på hanen utan jobbar hårt för att avreglera den svenska arbetsmarknaden; bort med trygghetslagarna och fritt fram för arbetsgivarna att välja och vraka och avskeda. Angrepp på facket får vi höra, men kritik av näringslivet. Icke. Timbro- centern har kommit för att stanna. Tidigare har Centern alltid tagit ansvar för konsensus i svensk samhällsutveckling från Axel Pehrsson i Bramstorp på 1930-talet över Gunnar Hedlund till Olof Johansson och den i dag inom den nya Centern så föraktade och bortglömda Lennart Daléus.
I vårt mediedominerade samhälle är det naturligtvis viktigt hur ett budskap förpackas och levereras. Slagord och rubriker tenderar att ta över och det egentliga innehållet att hamna i skymundan. Även på detta område tycks Annie Lööf ha misslyckats. Hoppet står till den stora vändpunkten, då medborgarna äntligen förstår sitt bästa, det vill säga att de lyckliggörs av högeralliansen och Centern. Redan under Annie Lööfs smekmånad var det politiska budskap väl tunt. Så frågan är hur en vändning ska se ut.
Genom åren har Centern varit bärare av landsbygdens och de små tätorternas problem. I ett fortsatt sådant engagemang ligger Centerns framtid. En politik som även gett partiet framgångar i kommunvalen. Här finns ett område där partiet borde kunna tar för sig mer än vad man gör, men förmågan saknas. I dag handlar Centerns visioner istället om sänkta skatter och försämrade trygghetssystem än om att företräda glesbygdens småfolk. Med en sådan politik låter man mest som ett eko av gammal moderat politik, en politik som inte ens Reinfeldt ställer sig helhjärtat bakom.
Dilemmat för Centern är att partiet egentligen inte kan presentera en politik som på väsentliga områden avviker från vad övriga borgerliga partier står för. Därför blir den egna profilen otydlig. Därför har också den första tidens Lööf-eufori också krakelerat. Vad som återstår är traditionell blockpolitik och ett regeringsparti som står mest till höger i högeralliansen. Från att en gång ha varit det största borgerliga partiet har Centern tappar sin egen bas och driver nu dit de nyliberala vindarna blåser. Så visst behöver partiet en nytändning. Varför inte hitta recept på hur man får fart på arbetsmarknaden så att färre hamnar i arbetslöshet och utanförskap?