Under tisdagen avslöjade Svenska Dagbladet att det fusk med utsläppsmätningar som biltillverkaren Volkswagen beslogs med 2015 inte borde ha kommit som någon överraskning för svenska myndigheter. Det svenska näringsdepartementet hade nämligen varnats om möjligt fusk flera gånger om – dels av Europeiska Kommissionen, och dels av en tjänsteman vid den egna Transportstyrelsen.
För Annie Lööf (C) som ofta och gärna talar om sitt eget parti som "Alliansens gröna röst" är det högst besvärande uppgifter – det handlar inte bara om ett företag som tar till otillåtna medel för att gynna sig själva i en hård konkurrens, det handlar också om det som ska vara en av partiets hjärtefrågor.
När Lööf bemötte kritiken från bland andra Mikael Damberg (S) valde hon att göra det med ett kort uttalande på Twitter, där hon konstaterade att avslöjande var fel; hon hade inte känt till någonting om Volkswagens fusk förrän 2015.
I sak är det korrekt – de varningar som nådde Näringsdepartementet nämnde inte någon specifik tillverkare, och innehöll inte heller något konkret avslöjande om genomfört fusk. Men även om hon inte kände till just det, så är hennes svar ingenting annat än ett försök att blanda bort korten.
Det är ingen som har påstått att hon skulle ha känt till det enskilda fallet – problemet är att hon informerades om problematiken, och valde att inte göra någonting åt den.
För den som vill agera som en ansvarig politiker och minister är det illa nog. Att ta ansvar handlar nämligen inte om att diskutera fram och tillbaka om vem som visste exakt vad vid vilket tillfälle. Att ta ansvar handlar om att kliva fram, och ta på sig både det som blev gjort och det som inte blev gjort. Det räcker inte att rycka på axlarna och säga att man inget visste, när man antingen borde ha vetat eller i annat fall försökt ta reda på hur det låg till.
Det är samma problematik som uppdagades inom Alliansregeringen i samband med Maud Olofssons (C) vägran att komma till Konstitutionsutskottets utfrågning – genom att skylla på att man inte minns eller inte vet undviker man att ta ansvar tills det mediala intresset har runnit ut i sanden. Varför skulle man ha förtroende för en politiker som på det sättet skjuter över ansvaret för det som händer på någon annan?
Detta är alltså illa nog för vilken politiker som helst – men än värre är det att det drabbar Centerpartiet på det som är partiets allra svagaste punkt. Det har länge funnits frågetecken inför vilket inflytande Centerpartiet haft över Alliansens miljöpolitik – det var mycket tal om förnyelsebar energi och närodlad politik, men väldigt lite verkstad.
Ett avslöjande som detta sätter frågetecken också inför hur allvarligt Centerpartiets eget engagemang i miljöfrågorna är. Det är lätt att tala högt och länge om knorrarna och antibiotikaresistensen hos grisarna i ett grannland – men att faktiskt prioritera en fråga innebär att den måste ha företräde även när det får tunga konsekvenser.
Visst ser det bra ut för både Alliansen och Centerpartiet att ha ett grönt samvete och en grön röst. Men om den allra viktigaste frågan för dig är vår omvärld och vår miljö – varför skulle du då lägga din röst på Centerpartiet och inte på Miljöpartiet, som faktiskt brinner för dessa frågor på allvar?
Lööfs agerande 2012 och hennes sätt att vifta bort uppgifterna nu får Centerns engagemang i klimatfrågan att se mer kosmetiskt ut än någonsin förr – nästan lika sminkat och friserat som ett modernt avgastest.