Cancervaccinet en statlig angelägenhet
HÄLSOVÅRD. Nya medicinska framsteg ökar trycket på landstingens ansträngda ekonomi. Regeringens lösning på problemet är inte mer pengar utan besparingar. I vågskålen ligger nu ett cancervaccin. Vilka ska få vaccinet? Alla eller bara de som har råd att själva betala?
Vaccinerna som skyddar mot livmoderhalscancer och pneumokocker, som kan ge upphov till hjärnhinneinflammation, är dyra. Ska alla barn få tillgång till skyddet, måste det som i Danmark och Norge var statligt finansierat.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nya framsteg inom den medicinska forskningen har lett till två nya vaccin, ett mot HPV, virus som ligger bakom majoriteten av alla fall av livmoderhalscancer, och ett mot pneumokocker. Vaccinerna är dyra och det har gett Socialstyrelsen huvudbry. Ska de här två substanserna erbjudas i barnvaccinationsprogrammet och vem ska i så fall betala? Landstingen, kommunerna eller barnen/ungdomarna, det vill säga deras föräldrar, för det är ju dem det handlar om.
I dagsläget är det möjligt att få cancervaccinet inom högkostnadsskyddet och priset stannar då på 1 800 kronor. Men redan det är en kännbar summa och det märks på efterfrågan. Norrbotten tillhör bottenskiktet vad gäller antalet vaccinationer.
Ungefär 500 kvinnor får diagnosen livmoderhalscancer varje år, runt 30 000 får veta att de har cellförändringar som kan utvecklas till cancer och ungefär en tredjedel av dem får någon form av behandling. Enligt Cancerfondens inlägg i debatten skulle vaccinet i kombination med de återkommande cellproverna göra livmoderhalscancer till en ytterst sällsynt sjukdom. Vaccinet sägs göra största nyttan om det ges före sexdebuten, helst redan i 12-13-årsåldern.
Pneumokockvaccinet skyddar små barn mot, visserligen ganska sällsynta men ändå, livshotande infektioner som exempelvis hjärnhinneinflammation. Men den största vinsten är en sidovinst, nämligen den att föräldrar och mor- och farföräldrar, som ofta smittas av småbarnen och kan bli väldigt sjuka, också "vaccineras". Något generaldirektören för Smittskyddsinstituet, Ragnar Norrby, i en intervju i Radions Ekot, framhållit som ett stort plus för människan, sjukvården och samhällsekonomin.
I början av året tog Socialstyrelsen beslutet att föreslå allmän vaccinering mot pneumokocker och HPV-vaccinering av flickor i årskurs fem och sex, men fortfarande hänger finansieringen i luften. Kostnaden är beräknad till 200 miljoner kronor per år. Vem ska betala? Förhandlingar pågår mellan Sveriges kommuner och landsting, SKL och socialdepartementet. SKL kräver att staten finansierar vaccinationen. Om regeringen delar den uppfattningen återstår att se.
Det borde vara självklart att möjligheten att rädda liv går före pengarna. Pengarna finns och är bara ett medel för att uppnå målen. Vaccinationerna kostar men det finns vinster att hämta i andra änden i form av minskat lidande och minskade kostnader som de här sjukdomarna vållar samhället. Pengar som istället kan läggas på annan vård och behandling. I Norge och Danmark ges de här vaccinerna kostnadsfritt. Staten betalar ur allmänna medel.
I Sverige går nio procent av bruttonationalprodukten till sjukvården. Vem har sagt att det ska vara så i all evighet? Och vem har sagt att vi har råd att sänka skatter, men inte att nyttja de möjligheter som finns till att rädda liv och hälsa?
Än så länge har Socialstyrelsen bara lagt ett förslag. Om och när Socialstyrelsen/staten ålägger kommuner och landsting att införa de här två vaccinen i det kostnadsfria barnvaccinationsprogrammet är det också staten som ska betala. Allt enligt den så kallade finansieringsprincipen. Blir det inget åläggande, behöver regeringen antagligen inte heller uppfylla finansieringsprincipen.
Att nyttja kryphål av det slaget är inte värdigt ett rikt land som Sverige. Det ska inte vara något dividerande om vem som ska betala vad och att barn till föräldrar som har det gott ställt vaccineras mot livshotande sjukdomar, medan andra får hoppas på det bästa. Då har vi tagit ett avgörande steg bort från den allmänna välfärden.