Bylund fick gå utan appell
Avskedad. Alliansregeringen fortsätter stadigt att trampa i klaveret. Sättet på vilket generaldirektören för Arbetsförmedlingen, gamla AMS, Bo Nylund avskedades är både märkligt och brutalt. Bylund ska vara ute innan sommaren trots ett förordnande till 2011.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Något utrymme för diskussion lär inte ha funnits. Ett färdigskrivet pressmeddelande var redan utskrivet. Nu klarar sig säkert Bo Bylund bra ändå, men sättet på hur han avskedades saknar motstycke.
Att något var i görningen vad gäller Bylunds förordnande har länge legat i luften. Ryktena har varit många. I valrörelsen betecknade Fredrik Reinfeldt tjänstemannen Bo Bylund som en socialdemokratisk valarbetare. Maud Olofsson uttalade att han skulle vara den förste generaldirektör att sparka. Nu har man kommit till skott.
Varför då inte i samma andetag erkänna att man vill ha politisk kontroll över Arbetsförmedlingen. För alliansregeringen är arbetslinjen helig, men det gäller inte alla. Inte för vissa generaldirektörer, inte för sjuka och långtidsarbetslösa, men hyckla då inte utan sätt dit en person som går i de rätta ledbanden.
Veterligen har Bo Bylund inte misskött sig. Någon kritik mot hans ledarskap har inte funnits. Han har stöd av samtliga fackliga organisationer. Samtidigt har Bylund en gedigen erfarenhet av statsförvaltningen. Han har varit generaldirektör i 14 år och i fyra olika myndigheter.
Nej, regeringen bluffar om grunden till avskedet. Samtidigt med Bylunds avsked utnämner regeringen Margareta Winberg, s, till chef för Svenska Spel. Ett märkligt sammanträffande och avgjort ett försökt att gjuta olja på vågorna.
I fortsättningen ska det bli ytterst intressant att följa tillsättningen av ny chef för Arbetsförmedlingen. Den ska dessutom ske snabbt. Redan till sommaren ska en ny generaldirektör finnas på plats.
På DN Debatt skrev statsvetarprofessorn Olof Ruin tidigare i vintras om utnämningspolitiken. Han menar att den modell som socialdemokraterna använde sig av är överlägsen den nyordning som alliansregeringen misslyckats att genomföra. Att höga statliga tjänster, som ofta kräver politisk bakgrund, ska utannonseras förkastade han helt.
Visst skulle ett antal statliga topptjänster passa för ett öppet anställningsförfarande, men det måste ske med eftertanke och urval. Nu lovade borgarna ett generellt utannonserande av alla höga befattningar. Av detta bidde en tummetott.
Många minns säkert hur de borgerliga partierna ständigt kritiserade den socialdemokratiska utnämningspolitiken. Det var bara socialdemokrater som fick det fina jobben, hette det i den borgerliga kritiken.
Kommer vi själva till makten ska det bli ändring på detta, underströks med tyngd, men så har inte skett. Trots ett välformulerat dokument om att den borgerliga regeringen skulle utlysa alla tjänster och låta riksdagsutskott "förhöra" dem som sökte toppjobben, har föga hänt.
För de tunga posterna är den rätta politiska tillhörigheten vägledande för alliansens utnämningspolitik. Liksom den var för socialdemokraterna. Det är inget att hymla om.
Samtidigt måste man ställa frågan om hur det står till med den politiska fingertoppskänslan i alliansregeringen. Sättet att behandla Bo Bylund tyder på okänslighet och arrogans, där offret ställdes inför fullbordat faktum.
Ansvaret ligger helt på Fredrik Reinfeldt. Springpojken Sven Otto Littorin gjorde vad han ombads göra, men det är väl så här som anställningspolitiken fungerar i högeralliansens värld.