I början, när Håkan Juholt var nyvald, kom folk fram till mig och ville prata om saken. Det var inte som på Persson och Sahlins tid när alla redan hade en bestämd mening, antingen helt emot eller försvarade dem. Med Juholt var det annorlunda.
Han kom från ingenstans, efter en stor partiutrensning, en nystart kunde skönjas, och han talade om "social demokrati" med pondus.
De människor som ville prata Juholt var osäkra, på ett positivt sätt. Nyfikna och med en öppen hållning. De ville veta mer om denne man. Fågel eller fisk?
Den vanligaste frågan: "Blir det bra med Juholt, tror du?
Mitt svar var att "det kan bli mycket bra, men det kan också gå käpprätt åt helsike".
Nu är det ingen som är nyfiken längre. Några är förbannade, men törs inte skälla på mig eftersom jag skäller tillbaka. De flesta är faktiskt ledsna. Deras sossenostalgi har försetts med en sorgkant av melankoli, den där som kommer när det känns som hoppet är ute.
Men elände som det här ska upp till ytan, artikuleras, och sedan läggas undan för att möta framtiden. Det är bara att bryta ihop och gå vidare.
I denna terapi tror jag vi kan identifiera några goda och dåliga argument.
Det här med att reglerna varit oklara och att det på något sätt skulle försvara vad som inträffat tror jag är i den särklass sämsta argumentationen som någonsin uppfunnits. Blotta existensen av den typen av brännvinsadvokatyr är i sig en större larmsignal för rörelsen än det faktum att partiledaren gjort ett misstag.
Sluta babbla om att reglerna varit oklara. Eller förlora valet!
Politiker som gör anspråk på att styra landet ska ha ett förstånd som går utöver de skrivna instruktionerna. Det är inget att snacka om.
Det andra argumentet är lite mer lättbegripligt och går ut på att medierna jagar sossar mer än de jagar borgare.
Det kanske stämmer, men i det här fallet tillkommer något som gjort det lite värre för socialdemokraterna och deras ledare, nämligen att ledande medieföreträdare fått för sig att Håkan Juholt har en relativ syn på sanning. Och är mer än vanligt yvig i sin politiska hållning.
Medieföreträdarna har anat att det finns ugglor i mossen, gravade hundar att gräva upp och en politisk problematik med det socialdemokratiska ledarskapet som har nyhetsvärde. De uppfattar att socialdemokratin, och arbetarrörelsen i sin helhet, är i en historisk brytpunkt där journalisterna bevittnar genombrottet för en ny tid.
Så enkelt är det. Och den som ser historiska händelser vill också skriva om det.
Bästa sättet att stoppa detta är att visa att historien inte tänker vända blad.
Det tredje argumentet är att Håkan Juholt har motståndare i partiet som försöker sätta dolkar i ryggen på honom.
Och sådant förekommer. Vi minns ju vem det var som först gick ut och krävde Mona Sahlins avgång, så det jämnar ut sig ... men de flesta sossar jag känner älskar partiet mer än sig själva, älskar partiet mer än de sanningar de eventuellt sitter på.
Nu är det som det är med denna sak. Det är typ 1 000 dagar kvar till nästa val. Det hinner hända mycket ännu.
Socialdemokraternas uppdrag är att driva en politik så att det parti som påstår sig vara det nya arbetarpartiet inte också etablerar sig som ett sådant. De är på god väg. Och det borde arbetarrörelsen göra något åt, istället för att gnälla.
Själv tänker jag inte skriva partiledarens namn en enda gång till, om jag slipper. Utan nu ser vi till att diskutera politiska förslag i
spalterna.