Den 18 oktober är det dags för ett nytt möte med regionfullmäktige. 71 folkvalda ledamöter från hela Norrbotten samlas för att diskutera sjukvårdspolitik och annat som står på den regionala dagordningen. Det senaste mötet med denna församling, som hölls 20-21 juni, blev en stökig historia. En mödosamt ihopsnickrad budget var nära att falla. Omröstningen slutade oavgjort 35-35 och ordförandens utslagsröst fällde avgörandet.
”Det här visar på en mycket bräcklig majoritet”, sa sjukvårdspartisten Kenneth Backgård som försökte fälla regionledningens förslag tillsammans med både sverigedemokrater och liberaler.
I detta har Backgård rätt. Den rödgröna majoriteten i regionfullmäktige är hårfin. En budget som omspänner mer än åtta miljarder kr kan falla på grund av att en enskild ledamot är frånvarande. I ett slag kan förutsättningarna för fem sjukhus, 32 hälsocentraler och en massa tandvårdskliniker i Norrbotten förändras radikalt.
Det är så klart inte optimalt. Men Kenneth Backgård säger inget om att hans oppositionspolitik vilar på ännu lösare grund. För vad är alternativet till dagens rödgröna regionledning? Är Backgård beredd att luta sig mot SD för att bygga en ny regionledning? Vad säger i så fall L och C, som på riksplanet tar avstånd från allt organiserat samarbete med SD? Och hur tänker Mattias Karlsson (M), som anser att regionen behöver spara 400 miljoner kr och vill ha en diskussion om antalet sjukhus i länet? Tror han att det är genomförbart tillsammans med sjukvårdspartiet och SD?
Annorlunda uttryckt: Det är lätt att skälla och gnälla på den rödgröna regionledningen. Men jag kan inte se någon konstellation på den andra kanten som har förmågan att axla det svåra ansvaret. Det blir inte mer pengar i regionkassan om regionrådet heter Backgård istället för Maria Stenberg. Det förändrar inte tillgången på läkare, sjuksköterskor och annan kvalificerad personal. Utmaningarna och problemen för sjukvården förblir desamma.
Själv hade jag gärna sett ett statligt huvudmannaskap för sjukvården i hela Sverige. Norge har en fungerande modell med fem regionala hälsobolag. Men jag kan konstatera att den dörren är stängd och igenspikad. Västra Götaland och Skåne, som bildat starka sjukvårdsregioner, kommer aldrig att släppa ifrån sig makten till den statliga nivån utan fajt.
Även förslaget om en storregion i norr har fallit och kommer knappast att aktualiseras under de närmaste tio åren. Därmed är det bara att gilla läget som det är. Norrbotten får hantera sjukvårdspolitiken på egen hand och efter bästa förmåga. Därför hoppas jag att alla ansvarskännande politiker både till höger, vänster och i mitten nu sätter sig ned och funderar på samarbetsformerna i regionpolitiken.
Regionledningen skulle behöva breddas. Varför inte försöka bygga en ny koalition med S, V, MP, M, C och L?
Norrbottnisk sjukvårdspolitik är under alla omständigheter sällsynt illa lämpad för kortsiktig populism och snävt partitaktiserande. Oavsett vem som sitter vid styrspaken kommer det att bli tufft att försvara fem sjukhus och 32 hälsocentraler i det glesbebyggda Norrbotten. Därför vore det bra om budget, landstingsplan och alla svåra strukturbeslut kunde förankras bland fler ledamöter i regionfullmäktige.