Nu när den sista julmaten börjar vara uppäten, skräpet från nyårsraketerna har städats upp och vardagen börjar återgå till det normala är det en sak som skakar om slutet på 2014 och början på 2015. Vi har startat det nya året med uppgiften om att ytterligare en moské, den här gången i Uppsala, har blivit utsatt för terrorangrepp. Det är inte det första angreppet mot moskéer den här julhelgen.
Förra måndagen slängdes en brandbomb in genom fönstret på en moské i Eslöv. På juldagen hände detsamma mot en moské i Eskilstuna. På bara några veckor har tre allvarliga händelser inträffat, händelser som utöver att vara direkt livsfarliga mot de människor som rört sig i närheten av de byggnader som blivit angripna, är händelser som är långt mer allvarliga än de fysiska för människor och miljö.
Dessa dåd bygger på en inställning som säger att några måste offras för nationens bästa. En nation där man sorterat in människor i rätt och fel, en nation där vissa anses starka och andra anses svaga, en nation där endast de starkaste överlever. Resultatet av detta har vi redan sett, och resultatet har redan blivit fördömt av en hel värld.
Det här är inte några enskilda händelser som är skilda från varandra. Det handlar inte om skadegörelse, det är inte ett resultat av att moskén var ”på fel plats vid fel tillfälle”.
Den mer liberalt sinnade skulle kanske se händelserna som enskilda personer som gjort fel. Men, då islamofobin har blivit allt mer normaliserad i takt med att främlingsfientligheten blivit allt mer utbredd vill jag i stället hävda att de senaste mordbränderna är ett mycket allvarligt uttryck för den allt mer normaliserade och strategiska rasismen, så till den grad att den tar fascistiska former.
Ett starkt rättspatos må vara högaktat och en bra egenskap, men huruvida de ansvariga personerna ställs inför rätta eller inte anser jag i sammanhanget vara irrelevant. Jag ska försöka att förklara varför. Att få klarhet i vad som är det grundläggande problemet vill jag hävda är lika lätt som att förstå huruvida hönan eller äggen var först.
Det finns inget enkelt svar, då det är olika faktorer som samverkar. Det vi vet är att de senaste veckornas allvarliga dåd inte är de första i historien att inträffa och vi vet också att den här typen av händelser följer de kurvor som hör samman med arbetslöshet, den allmänna välfärdens fall och människors mer begränsade möjligheter till att forma sina egna liv. För när arbetslösheten är hög, välfärden blir degraderad till att endast omfatta vissa och det endast är de som har råd som räknas tenderar vi att stänga in oss i oss själva och glömma det faktum att jaget inte är det mest väsentliga.
Att skrämma människor till tystnad är ett effektivt sätt att motarbeta demokratin. Då du och jag lever i ett samhälle där vi anser att alla människor har lika värde är det inte bomben i sig som är det allvarligaste brottet, utan istället det faktum att den hindrar människor från att ha en egen tro och att leva ett eget liv. Den frihet jag tror på handlar ytterst lite om möjlighet att välja egen vårdcentral, den handlar om att ingen bomb i världen någonsin ska få inskränka i en människas rätt till sig själv. Enfald kan aldrig vara svaret på Sveriges ökade klassklyftor, det säger sig självt.
Efter bombattentaten mot moskéerna har det efteråt skapats en motrörelse som i solidaritet visat sitt stöd. I grund och botten är det just det som vi måste ha i åtanke. Då det är mot ett kollektiv som hatet visar sig är det också genom kollektivet vi kan stå tillbaka.