Högerregeringens bostadspolitik är ett svårartat misslyckande. Det byggs allt färre bostäder och nästan alla nya bostäder består av bostadsrätter, radhus eller villor. Den bostadsbrist som redan är ett faktum bara växer. Och är inte längre ett storstadsproblem.
I dag råder bostadsbrist i varannan svensk kommun. Bostadsbyggandet har minskat med drygt 70 procent sedan högerregeringen tillträdde. Därmed har det har blivit allt svårare för allt fler att ta sig in på bostadsmarknaden.
Alliansregeringens bostadspolitik fungerar inte, en politik verkställd Kristdemokraten Stefan Attefall och var han gör på dagarna är en gåta.
Få vet vem han är. Hans avtryck i bostadsdebatten marginella. Jo, ett vet vi: Vi har fått ett minskat bostadsbyggande.
En bra bostad till en rimlig kostnad är en viktig rättvisefråga och en bostad kan man inte välja att avstå från. Idag byggs det bostäder till människor som har råd att betala en hygglig slant för sitt boende.
Andra ställs vid sidan. Och de är inte få.
Inte bara det; allmännyttan, de kommunala bostadsbolagen, kräver idag att du har ett arbete med god lön och goda sociala förhållanden för att de över huvud taget upplåta en lägenhet. För ungdomar tycks ibland inte ens ett borgensåtagande från föräldrar gäller alltid som säkerhet.
Samtidigt har de allmännyttiga bostadsbolagen enligt lagen ett socialt ansvar, men det bortser man allt mer ifrån. Nu är det bara pengar som räknas.
Den trångboddhet som på gott och ont byggdes bort under miljonprogrammets 1970-tal är tillbaka. Idag är det inte ovanligt att stora familjer får klara sig med små lägenheter, lägenheter som dessutom har jämförelsevis höga hyror medan ungdomar som redan borde ha introduceras på bostadsmarknaden får fortsätta bo hemma hos mamma och pappa.
Framförallt de unga drabbas av den växande bostadsbristen. Nästan var fjärde unga vuxna i åldern mellan 20 och 27 år saknar idag egen bostad. Omsatt i siffror betyder det att omkring 330 000 unga saknar egen bostad. Lägg därtill att bostadsbristen breder ut sig och att Sverige generellt har de högsta boendekostnaderna i Västeuropa.
Sannerligen inget att yvas över.
Vad som ytterligare hänt är att bostadssegregationen ökat och att de resurssvaga hushåll har små chanser att hävda sig i den nya tidens bostadspolitik. Det är dyrt att bygga, det är dyrt att bo.
I Stockholm försvinner hyresrätterna i attraktiva innerstaden när allt fler fastigheter förvandlas till bostadsrätter för en välmående medelklass. En förvandlingsprocess som tyvärr sprider sig över landet.
Bostadspolitiken berör de allra flesta av oss. Direkt eller indirekt.
Vi har säkert alla i vår närhet som är på jakt efter en bostad. För en bostad måste vi alla ha.
I stället för fler och billiga bostäder för alla byggs det färre och dyrare för ett fåtal.
De grupper som har svårt att hävda sig i samhället även har svårt på bostadsmarknaden. Småbarnsfamiljer, invandrare och många äldre har hamnat i kläm när bostaden förvandlas till en vara på en marknad i stället för en rättighet.
De som har råd bor i sina bostadsrätter och villor medan alla andra förpassas ut till miljonprogramsområden som fått förfalla.
Orättvisorna i boendet ökar liksom bostadssegregationen. Den sociala bostadspolitiken har hamnat på sophögen.