Börsdirektörer tar för sig
LÖNEHÖJNING. I fjol höjde de verkställande direktörerna i börsbolagen sin lön med 16 procent. Det är den kraftigaste löneökningen för ett enskilt år hittills under 2000-talet. Ökningen motsvarar i genomsnitt omkring 400 000 kronor per år. En löneökning som få här i landet har som årslön.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den gemensamma nämnaren för denna utveckling är svaga ägare och okunniga styrelser. De institutionella ägandet har vuxit på det privata direktägandets bekostnad. I dag är det AP-fonder och andra pensionsfonder som är storägare i de börsnoterade företagen. De förvaltar pensionstagarnas pengar och ser sällan styrelsearbetet som högprioriterat. Därmed har en viktig kontroll gått förlorad. Ansvaret har förskjutits från styrelserummen till företagsledningarna.
Förutom mänsklig svaghet i form av omoral och girighet så finns det andra förklaringar till att det gått som det gått. Det ansiktslösa kapitalets framväxt under de senaste 10-15 åren är en väsentlig orsak till de höga direktörslönerna och det komplicerade bonussystem som olika företagsledningar arbetar fram. Den devota inställningen till nyliberalismens förträfflighet likaså.
Sedan 1990-talets glada börsyra har ersättningarna till företagsledningarna dragit iväg till sanslöst höga nivåer. Helt oförståeliga för vanligt folk. När sedan företagen går dåligt, och de höga ersättningarna ligger kvar, blir människor förstås ännu mer upprörda över den pyramidala egoismen. Speciellt som de på samma gång ser hur det egna surt förvärvade och sparade pensionspengarna förlorar i värde, eller att den förväntade löneökningen inte ens räcker till att betala höjningarna i den avreglerade elräkningen.
I farans riktning ligger att de höga direktörslönerna fördjupar klyftorna i samhället. Avståndet har redan blivit stort mellan dem där uppe, vars ersättningar ökat på ett fullständigt orealistiskt sätt, och de många där nere som sliter för vårt gemensamma bästa i vården och omsorgen.
Medan löntagarna uppmanas att hålla igen på sina lönekrav kan vd:ar för våra börsnoterade företag sno åt sig allt mer av den gemensamma kakan. De har dessutom mage att vädja om återhållsamhet och ansvarstagande från sina anställda i deras lönekrav. Snart inleds en lönerörelse. Det är klart att direktörslönerna kommer att påverka förhandlingsklimatet.
Svenska direktörernas stora lönepåslag och förmåner är ett hot mot lönebildningen och samhällsekonomin, ett mycket större hot än utfallet av de något förbättrade löner för de yrkesgrupper som haft den sämsta löneutvecklingen under det senaste decenniet.
Samtidigt med direktörernas miljonrullning lyckas arbetstagarna i bästa fall, och under stort gny från arbetsgivarhåll, förhandla till sig avtal som ger medlemmarna några hundralappar extra i plånboken. Här finns inga bonuspengar eller fallskärmar att hämta.
På 1980-talet hade en vd på ett industriföretag en lön motsvarande åtta arbetarlöner. I dag tjänar han i genomsnitt 28 gånger mer än en industriarbetare. Det är en orimlig utveckling.
En majoritet i detta land är innerligt trötta på denna girighet. Varken lönesättarna i offentlig verksamhet, inte ens i statliga bolag, tycks ta den djupa folkliga vrede som detta absurda penningflöde till ett litet utvalt frälse framkallar på allvar. Det är inte att förvåna sig över att människor blir allt mer frustrerade över de växande orättvisorna.