Det fanns en oro i partiet och det fanns en oro i landet. Det var säkert ingen lätt uppgift för Göran Persson att gå från finansdepartementets mer inrutade tillvaro till statsministerrummet i Rosenbad. Det blåste politiska snålvindar. Osäkerheten inför framtiden var stor, men Göran Persson tog sig an den nya uppgiften med uthållig konsekvens. Just i denna stund är det också den tuffa budgetsaneringsperioden som de flesta kommer ihåg. Persson kritiserades hårt, men han gick vinnande ur den fighten, liksom i så många andra. Genom ett idogt och många gånger otacksamt arbete lade han grunden till den ekonomiska utveckling vi kan se i dag.
Perssons start som partiordförande och statsminister var alltså ingen sinekur. Det var minst sagt tufft. Budgetsaneringen tog mycket kraft och skapade spänningar långt in i de traditionella partileden. Många trogna sade sig ha svårt att känna igen sitt parti. LO med sin ordförande den timide Bertil Jonsson i spetsen protesterade. Den fackligt politiska samverkan som varit grunden för socialdemokratins framgångar knakade i fogarna.
Till detta kom den sedvanliga negativa personkampanj, som undantagslöst tycks möta nyvalda socialdemokratiska partiledare. Så se upp, Mona Sahlin. Borgarpressen slipar knivarna. Göran Persson beskrevs till att börja med som att vara allt från bufflig till djupt okunnig. Inte minst i utrikespolitiska frågor. Sedan kom den personlige Persson med trivsel-Torsten i släptåg och nu på slutet den trötta Persson.
Göran Perssons första statsministerår började i moll men sedan fortsatte hans statsministerår mest i dur. I dag står Sverige på fast mark. Tillväxten är god. I dag är målet för arbetsmarknadspolitiken full sysselsättning. Den nya högerregeringen kom till dukat bord. Vad Persson sådde under 2006, och
tidigare, kan nu Reinfeldts alliansregering skörda.
Sedan finns förstås både personliga och politiska misslyckanden på Perssons väg. EMU-folkomröstningen var knappast en höjdare för den personlige Persson. Arbetslösheten nonchalerades för länge, men när greppet togs gjordes det med kraft. Perssons mer presidentlika framtoning, där få i hans regering syntes ovan hans egen lekamen var inte av godo för ett folkrörelseparti som inte sällan blev en enmansaffär. Persson tog plats.
En rättvis fördelning av de gemensamma tillgångarna blev åter ledstjärnan för den socialdemokratiska politiken. Något som visade sig i höjda barnbidrag och förlängd föräldraförsäkring. Maxtaxan på dagis och maxtaxa inom åldringsvården ingick i ett ett fortsatt reformarbete. Men så gick valrörelsen snett. Persson verkade mindre intresserad än förr. Det riktiga engagemanget saknades. Han tänkte kanske för mycket på gården i Torp och Sörmland, åkrar och skogsdoft med svampplockning.
Erik Fichtelius hemliga intervjuavtal med Persson blev en medial skandal och den erkänt skicklige journalisten Fichtelius hamnade i limbo. Då, liksom så ofta förr och senare, fick SR-ledningen kalla fötter. Till veckan kommer de första programmen i intervjuserien, Spännande. Göran Persson lät sig "långintervjuas" och berättade att han just nu plitar på en bok om sin tid som statsminister. Sista ordet är inte sagt.
Efter Persson blir fördelningen av välfärden den stora frågan. Allt fler svenskar har hamnat i fattigdom. Det krävs krafttag för ett rättvisare samhälle. Det finns gott om utmaningar för Mona Sahlin.