Valet är redan över. Alliansen har förlorat. Det enda som kan ändra på detta, förutom att något dramatiskt händer som exempelvis att Putin invaderar, är att socialdemokraterna får för sig att de redan vunnit. Dessutom, även om Alliansen förlorar valet, så finns det en liten möjlighet att Fredrik Reinfeldt lyckas bita sig fast genom indirekt stöd från Sverigedemokraterna. Men den möjligheten är som sagt mycket liten. Och skulle kräva att Reinfeldt biter huvudet av skam på ett sätt som hans omgivning säger att inte kommer att göra.
Således. Alliansen har förlorat. Och de kommer efteråt att erkänna att det inte var mer än rätt. Att de blev trötta. Att de inte kom någonstans längre. Att det kanske är nyttigt med nytt blod in i ett system där det mesta följer förutbestämda mallar - och politiken görs med en relativt gemensam verktygslåda.
Partierna skiljer sig inte åt så mycket. De som klagar på detta är ofta samma personer som fördömer de partier som sticker ut, exempelvis Sverigedemokraterna. Ingen kan ju säga att SD fått uppskattning för att de har en stark profilfråga. Ingen kan heller säga att andra partier som har starka profiler och vägrar lägga sig i mitten – som exempelvis Kommunistiska Partiet eller Svenskarnas Parti – har fått cred för att sticker ut. Kommunisterna är så svaga att de inte ens orkar ställa upp i riksdagsvalet. Och Svenskarnas Parti får på nöten så fort de visar sin fula nuna på något torg. Således kan vi dra slutsatsen att de allra flesta uppskattar att partierna liknar varandra.
Men kan vi då mitt i denna mittensörja hitta några partier som trots allt gör skillnad? Jo, det finns exempel. Några jag träffat tänker rösta på Feministiskt Initiativ med motivet att det skapar förändring. Även om de inte kommer in i riksdagen. Även om de flesta i det partiet, förutom Gudrun Schyman, är skogstokiga. Men givet att vi oavsett regering kommer att ha ungefär samma politiska inriktning tycker några att de kan kosta på sig att kasta bort sin röst. För den goda sakens skull.
För mig, som faktiskt inte är given i mitt röstande, blir det trots allt nog en röst på sossarna, eller snarare, jag väljer Stefan Löfven. Skälet är att jag inte tror på blockpolitiken. Det finns två partier som vill bryta upp den fördummande blockpolitiken, och det är Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Övriga har det som sin livsluft, eller spelar åtminstone med i charaderna.
De flesta verkar utgå från att det måste bli regeringsbildningskaos i riksdagen efter valet, eftersom blocken hotar bli lika stora och SD fungerar som vågmästare. Men kan någon förklara varför 90 procent av partierna inte ska klara av att bilda regering därför att ett annat parti har 10 procent av rösterna?
Jag förstår inte den matematiken. Finns det någon matematisk finess fröken tog upp en dag jag inte var i skolan? Eller är det partiväsendet som skapat en så monumental strukturdumhet hos det politiska etablissemanget att de låst in sig själva på dass med bara en väg ut? Kryp ut där då, tvätta av er, och börja en ny dag. Så här kan vi inte ha det.