Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är på turné i Sverige. Hon är ute och för en dialog kring regeringens idéer kring de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som förhoppningsvis kommer bli verklighet efter det att vårbudgeten gått igenom. Traineejobben, en del i den 90-dagarsgaranti som socialdemokraterna gick till val på, ligger inte bara på regeringens bord.
Nej, dessa idéer som i teorin är väl genomförbara och som kommer få stor betydelse framför allt för ungdomsarbetslösheten om de genomförs på ett bra sätt kräver att kommunerna är med på tåget och gör sitt bästa för att reformen ska bli lyckad. Det är därför av största vikt att det råder fullt samförstånd mellan kommunerna och regeringen så att inte jobbinsatserna blir lidande av dålig kommunikation eller brist på information.
Regeringen menar allvar med sin arbetsmarknadspolitik. Man förstår verkligen vikten av att få in ungdomar i arbete, både ur det individuella perspektivet och ur ett samhällsperspektiv. Detta gör dessa möten mellan regeringen och kommunerna så otroligt viktiga.
Under valrörelsen hånade allianspartierna, och framför allt Moderaterna, socialdemokratins ambitioner att få in ungdomar i arbete i arbetsprojekt och sysselsättningskontrakt. De skröt i stället över hur de själva tagit bort förmögenhetsskatten för att få privatpersoner att vilja investera sitt kapital i företag, hur man sänkt arbetsgivaravgiften för unga för att uppmuntra egenföretagare att anställa mer personal och att man sänkt bolagsskatten för att uppmuntra utländska företag att driva sina företag här i Sverige och således anställa svenskar.
Det låter fint, men samtidigt vet man att insatser som bygger på tanken att företagare ska agera ”rationellt” och utifrån sin egen godhet är insatser man lika gärna kan kasta i sjön direkt. Så även med de tidigare nämnda insatserna från den borgerliga regeringen. Vi vet vad effekterna blivit. De rikare i Sverige har blivit rikare. Välfärden har fått betala priset. Borgarnas arbetsmarknadspolitik har inte rått bot på ungdomsarbetslösheten, utan har på grund av att de varit ofinansierade försatt Sverige i ett skruvstäd.
Situationen börjar bli akut, och det är upp till Ylva Johansson och regeringen att få till ett fungerande arbetsmarknadspolitiskt program för att stoppa en nedåtgående spiral. Krona för krona är vad som gäller vilket gör att det krävs att de insatser man fattar beslut om också måste genomföras och ge resultat.
Under Ylva Johanssons turné i kommunerna är det dock något som sticker i ögonen. De lokala fackföreningarna med LO i spetsen är inte inbjudna till den kommundialog man vill föra. Att inte ha de regionala fackorganisationerna närvarande blir i sammanhanget otroligt negativt. I takt med att allt färre ungdomar går med i facket ökar utnyttjandet av ungdomar från arbetsgivarhåll. Det skapar en ond cirkel, och Ylva Johansson borde se hur detta påverkar arbetsmarknaden för unga människor.
Det är synnerligen förunderligt att inte fackföreningesrörelsen på regional nivå blir inbjudna till dialogerna då det är de som har största kunskap om hur arbetsmarknaden ser ut i verkligheten - en verklighet som kan skilja sig avsevärt beroende på var i Sverige man befinner sig. Att då från regeringen håll endast förlita sig på den fackliga representationen på nationell nivå riskerar att försvaga de åtgärder man avser sätta in.
Att få med facket på tåget i dessa frågor kommer inte bara att öka chanserna för att man ska kunna maximera de positiva effekterna av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder man genomför. En facklig representation på regional nivå kommer nämligen att förbättra dem, och göra dem mer hållbara och effektiva.