Vid förra seklets början bildades Frisinnade landsförbundet. Idag är namnet Folkpartiet. Ett namn ironiskt i sig för ett parti som har svårt att samla folk över huvud taget. Riksdagens fyraprocentsspärr ligger numer alltid farligt nära när folkpartiets framtid kommer på tal.
Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. Idag är Folkpartiet ett i huvudsak trött parti med allt mindre politisk legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister.
Folkpartiet söker även sin identitet i ett borgerligt partikluster, som låter ungefär likadant och vars politik blivit alltmer förutsägbar i sin likformighet. På marginalen och ytterst försiktigt slåss partierna dessutom inbördes. Folkpartiet har blivit ett moderat-light- parti.
Behövs Folkpartiet i sin nuvarande tappning? Kan diskuteras. Självförtroendet är lågt. Så blir det förstås när vissa partiaktiva vill se någon annan än Jan Björklund på partiledarposten. Nu blev han tryggt omvald av ett utåt enigt landsmöte, men missnöjet gror. Viljan att ta nya grepp så gott som obefintliga. Något särskilt revolutionerande i politisk väg kommer därför knappast avhöras under det fortsatta landsmötet i Västerås. Gammal skåpmat fräschas upp. Invanda mönster sätter effektivt käppar i hjulen när det kommer till ett mer radikalare borgerligt vägval i politiken.
Problemet för Folkpartiet och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när moderaterna redan finns?
Folkpartiet har svårt att formulera en enda politisk tanke som på ett tydligt sätt avviker från dem vi lärt känna från moderater eller kristdemokrater. Centern lämnar vi därhän. I dag inte ens i hjärtefrågan skolan. Björklund har verkligen ansträngt sig för att bli och vara landets skolparti nummer ett. Det har gått lite si och så. Inte ens inom egna borgerliga leden tycks entusiasmen vara alltför stor inför den folkpartistiska turerna på skolans område. Över tid visar det sig att moderaterna vill ha ett tydligt ord med i laget och då har Björklund inte mycket att sätta emot.
Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i fp-leden. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism. Att vara eller inte kan om man inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Folkpartiet och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever förstås alltid som idé med eller utan de båda.
Just nu krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara Folkpartiets största bekymmer.