Björklund in - Leijonborg ut
LEDARBYTE. Jan Björklund valdes som väntat till ny folkpartiledare. Han och Lars Leijonborg har tillsammans format folkpartiets politik under de senaste tio åren. Jan Björklund som partiets vice ordförande och Leijonborg som dess ordförande.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Denna gång med Björklund som ordförande och utbildningsminister och Leijonborg som högskole-och forskningsminister. Samma duo i toppen, men med omvända förtecken, men politiken då?
För folkpartiet har intresset för att fånga upp nya politiska opinionsvindar varit viktigare än en ideformulerad framtidspolitik. Frågan är om Björklund har förmåga och vilja att förändra denna inriktning. Dessutom har partiet varit toppstyrt. En liten grupp i partiledningen har styrt.
Valet 2006 blev en katastrof. Folkpartiets riksdagsgrupp halverades. Eftervalskritiken var stenhård. Den eftervalskommission som leddes av Stefan Einhorn ansåg att partiet var toppstyrt och att många beslut fattades över huvud på partimedlemmarna.
Folkpartiet under Lars Leijonborg åkt berg- och-dalbana. Inför valet 2002 var det på vippen att han hade förlorat sin partiledarpost. Då framträdde lejonkungen Leijonborg och lyckades dra åt sig drygt 13 procent av rösterna. Med den valframgången i ryggen fick Leijonborg mer eller mindre fria händer att bestämma politiken för folkpartiet, vilket visade sig vara en missbedömning.
Valförlusten 2006 kom inte som någon överraskning. Folkpartiet i Leijonborgs tappning utvecklades till ett kravställarparti som försökte locka väljare med allehanda populistiska budskap. Snabba och taktiska omställningar för mediaprofilering. Lägg därtill dataintrångsskandalen. Leijonborgs blev en belastning, men som fortsätter som minister. Märkligt.
Folkpartister tycks vara ett ständigt optimistisk släkte. Nu krävs, som det heter, en riktig nytändning . Då blir Jan Björklund den yttersta av lösningar av den framtida partiledarfrågan. Ingen tycks ha observerat att han tillhört Leijonborgs allra närmaste medarbetare, som ständigt backat upp sin partiledare och varit en av de ledande arkitekterna bakom den politik som fick Leijonborg på fall.
Om folkpartiet menar allvar med att det behövs en nytändning måste man också se sig om efter en partiledare som bryter av mot dagens mönster och den förda politiken. Men icke. Istället väljer man att fortsätta i samma spår, men med förhoppningen att Jan Björklund exekutiva framtoning kan lyfta partiet. Om inte annat har han framgångsrikt profilerat skolfrågan, men i övrigt då?
Vad vill han med den aktuella försvarspolitiken? Visst kan man undra. Han tillhörde dem som menade att Sverige skulle skicka trupper för att stödja USA:s invasion i Irak. Och vad vill folkpartiet vad gäller välfärdspolitiken, boendefrågor, den nya fattigdomen, invandrarpolitiken? Frågorna är många. Svaren än så länge få.
Den liberalism som partiet under senare år stått för är lika väl företrädd hos Fredrik Reinfeldts "nya arbetarparti" som hos Maud Olofssons Timbro-center.
Om folkpartiet menar allvar med talet om nytändning måste socialliberalismen få större plats, men frågan är om viljan finns hos Jan Björklund. Hittills tycks han arbeta för en helt annan dagordning; för dem som redan har de bra på bekostnad av dem som ständigt får kämpa i vårt nya klasssamhälle.