Positivt för fyrköverpartierna är att Centerpartiet växer så det knakar i väljaropinionen, men vad hjäper det när övriga partier minskar och KD fortsatt har svårt att klara fyraprocentsspärren.
Liberalerna med Jan Björklund i spetsen söker sin identitet i ett borgerligt partikluster, som låter ungefär likadant och vars politik har blivit allt mer förutsägbart i sin likformighet. På marginalen, och ytterst försiktigt, slåss partierna någon gång inbördes för att visa en strimma av självständighet.
Sedan må erkännas att Björklund under sina år som partiledare jobbat för att profilera både sig själv och partiets politik. Problemet för Liberalerna är att partiet hittills setat väl förankrat i knät på Moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna tycks bara ha varit av kosmetisk natur.
I dag ses Liberalerna framförallt som ett moderat-light-parti.Varför då välja en kopia när Moderaterna redan finns? Ja, det skulle då vara för att Anna Kinberg Batras svårigheter att leda sina moderater mot nya höjder. Den sedvanliga borgerliga kannibalismen. Alla tar från alla, men i den nedre raden, där allt räknas samman händer ingenting.
Borgerligheten är som kommunicerande kärl. Går något parti bättre i alla dessa opinionsundersökningar vi begåvats med går det ut över något av de andra partierna i fyrklövern. Just nu plus för Centerpartiet och minus för Moderaterna medan Liberalerna stampar på med sina fem procent. Detta efter tio år med Björklund vid rodret.
Märkligt nog krattas det ändå en för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som även moderater, centerpartister och kristdemokrater vill övertyga om den egna förträffligheten.
Som ett spöke från höger har Sverigedemokraterna lagt sig i denna synbara idyll och åtminstone skapat viss oreda i de moderata leden, där SD hos många gärna ses som en partner, vilket fått centerpartister och liberaler att i viss mån dra åt sig örona.
Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i de liberala leden. På tiden. Allt fler menar att det gäller att restaurera Liberalerna som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism.
Att vara eller inte vara kan bli framtidsfrågan för Jan Björklund.
Själv känner han sig tydligen säker på sitt partis fortsatta stöd och förtoende, men förtroende kan ändras och det snabbt.
Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det är Liberalernas största bekymmer. Därefter kommer dagens partiledare, som under sina många år som partiledare inte förmått att lyfta sitt parti.