Var sjätte svensk barnfamilj lever i dag på en nivå som ligger under EU:s fattigdomsgräns. Utan stöd i form av barn- och bostadsbidrag skulle var fjärde barnfamilj ha en så låg standard. Allt enligt en färsk rapport från Försäkringskassan. Oroande siffror i en välfärdsstat.
Bland ensamstående med två barn kommer 25 procent av den disponibla inkomsten från bidrag i någon form. Om stödet till barnfamiljerna togs bort skulle allt fler familjer tvingas leva på låg ekonomisk standard. Ett begrepp som innebär att hushållet har en disponibel inkomst som ligger 60 procent under medianinkomsten i landet. Något som är EU:s fattigdomsgräns.
Så här i semestertider kan det även vara skäl att påminna om att minst 300 000 svenska barn bor i familjer som varken har råd med sommarstuga eller att åka på semester. Nyfattigdomen bland barnfamiljer är ett förhållande som bland annat Rädda Barnen försökt tydliggöra. Ofta följt av reaktionen, att det ändå kanske inte är så farligt.
Varje år vräks barnfamiljer från sina bostäder. Detta trots att riksdagen gjort en ändring i socialförsäkringslagen och att bostadsföretag ska ta särskild hänsyn till barns rättigheter, enligt FN:s barnkonvention, en konvention som Sverige undertecknat men oftast bara följer när det passar den egna plånboken.
Gruppen fattiga barn har ökat. Framför allt är det barn i alla nytillkomna invandrarfamiljer och barn till ensamstående som lätt hamnar utanför.
Generellt kan sägas att alltför många barn har fått det sämre det senaste decenniet. Nedskärningar i välfärden har gjort sina avtryck.
På dagis och förskolor har barngrupperna blivit allt större.
Skolklasserna har växt. Barn med särskilda behov har hamnat på efterkälken.
I internationell jämförelse har barn och unga i Sverige god fysisk hälsa. Det är den psykiska ohälsan som ökar, och den ökar på ett oroväckande sätt. Barn- och ungdomspsykiatrin har fått allt mer att göra. Som ett exempel har försäljningen av antidepressiva medel bland 15 till 19-åringar fördubblats under de senaste åren.
Bra är att allt fler blivit medvetna om problemen. Detta inte minst tack vare bland annat Barnombudsmannens nödvändiga påtryckar-och informationsarbete. Dåligt är att så lite händer i praktisk handling.
Den ökande otryggheten bland våra barn beror till del på att de sociala skillnaderna ökat i takt med att samhällets resurser för att stödja de ekonomiskt svaga hushållen minskat.
När det sparas på välfärden drabbas inte de barn som lever under goda förhållanden, utan de barn som redan har det allra sämst. Gapet mellan de mer välbeställda barnfamiljerna och de sämst ställda fortsätter att öka trots att samhällsekonomin förbättrats. Drygt 40 procent av alla ensamstående med barn saknar idag ekonomiska marginaler. Ensamhet, svag framtidstro och tilltagande fysisk och psykisk misär blir allt vanligare.
Det går att göra mer i familjepolitiken. Barnbidraget är 1050 kronor i månaden sedan 2005. Underhållssödet har höjts med 100 kronor på 20 år och är idag 1273 kronor. Regeringen har lovat höja underhållsstödet och barn ska få gratis glasögon frånoch med nästa år. En bit på vägen, men det måste också skapas möjligheter att höja barnbidraget eller bostadsbidraget.
Det krävs ekonomiska förstärkningar för att skapa förutsättningar för att alla barn ska ha någorlunda samma möjligheter. Begreppet ”skälig levnadsnivå” måste fyllas med ett vettigt innehåll. Alla barn ska ha samma chans i livet.