Bebådad Marie och feminismen
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nyss var dagen en tunn glipa vid lunchdags, nu är det plötsligt ljust både när vi går till jobbet (om vi fortfarande har något) och när vi slår på radion till kvartifemekot. Hur gick det till? Samma sak varje år.
Varför alla våra Marior kunde fira namnsdag redan den 28 februari och inte till veckan på Marie bebådelse som logiskt vore, är ett annat mysterium som inte ens Alf Henriksons "Alla årets dagar" lyckas reda ut. Liksom varför dagen fick fortsätta heta Marie bebådelse när Menlösa barns döptes om.
Ingen svensk kvinna har väl känt sig bebådad de senaste trehundra åren? Allra minst i våra dagar då vi "skaffar" barn med samma prosaiska uttryck som vi köper ett nytt kylskåp till sommarstugan. Antagligen beror det på att bebådelse är ett så vackert ord. Faktiskt - om ni frågar mig - ett av vårt språks allra vackraste, i hård konkurrens med dagsmeja och vårdagjämning.
Ibland kan förstås gratis vara allra vackrast, men det tävlar ju i en klass för sig.
De tankegångar som numera styr (?) svensk försvarspolitik förlorar sig alltmer i ett dunkelt virrvarr. Minsta blick på kartan och ett minimum av historia räcker ju, exempelvis, för att inse att Gotland borde vara den sista bit av Sverige som skulle lämnas utan militärt försvar. Ändå är det precis vad som fått ske. Och att nu, i en glimt av återfådd klarsyn, ställa in fjorton moderna stridsvagnar - utan bemanning - i ett förråd på ön ändrar ingenting i grunden.
Varför ett alltmer oförsvarat land håller sig med en försvarsminister är en gåta. Men Sten Tolgfors är ju trots allt mindre anonym i regeringen än kollegan, handelsminister Ewa Björling. Skulle det ens märkas om hon avgick? Eller har hon kanske redan gjort det, utan att det märkts?
Var är feminismen, undrar vänstertidskriften Arena bekymrat i senaste numret och söker själv svaret genom en omfattande enkät där de svarandes absoluta flertal ugörs av proffsfeminister, genusforskare och kulturskribenter. Ingen enda facklig företrädare, ingen från någon kvinnojour, bara någon enstaka politiker.
Arena har därmed lyckats illustrera ett av feminismens verkliga problem: Att den är för akademisk, för teoretisk och i allt för mycket en företeelse utan verklig markkontakt. Ingen har visserligen sagt att man måste vara fil dr i genusteori för att få delta i debatten, men det är lätt att förstå om många kommit att tro det.
För ett oförvillat öga verkar oron för att feminismen skulle ha försvunnit annars en aning överdriven. Jämställdhetsdebatten fortsätter ju, hela tiden, över allt. Och kvinnorna stormar fram på alla fronter. Visserligen tycks många se det som ett tillbakasteg att vi numera har en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist. Men det vill i varje fall inte jag övertolka symboliken i.
Feminist, socialist, liberal...Politiken vimlar av fina etiketter. Om allt bara hängde på vad folk kallar sig själva hade vi levt i den bästa av världar för länge sen.