Expressen/Demoskop har gjort en opinionsundersökning om regerings- och allianspartiernas uppgörelse om flyktingkrisen.
De flesta – 48 procent – tycker att överenskommelsen är bra eller ganska bra. 28 procent gör tummen ned. 24 procent tycker inget eller varken eller.
Det är siffror som tyder på att uppgörelsen fallit i god jord och har en bred folklig acceptans.
Även de flesta ledarsidor applåderar resultatet.
”Det verkligt viktiga och väsentliga är att det finns en bred samling i landets lagstiftande organ för att agera kraftfullt i vad som kan beskrivas som den största samhällsutmaningen sedan andra världskriget”, skriver Borås Tidning (M).
”Uppgörelsen visar att det politiska systemet fungerar och att partierna kan hitta medelvägar. En ny grund har lagts för samarbete mellan blocken”, menar Dagens Nyheter (ob lib).
Självklart betyder den här typen av breda kompromisser att partierna inte får igenom allt som de kräver och önskar.
Det är inte socialdemokratisk migrationspolitik, ej heller borgerlig, utan en klassisk kohandel. Partierna har fått ge och ta.
Men det finns inga andra alternativ i en riksdag där inget block och inget parti har en egen majoritet. Då måste man komma överens över partigränserna.
Men jag tycker de sex partierna hittat en formel som fungerar och som rymmer både hjärta och hjärna – både humanism och rationalitet. De har landat i en anständig mittfåra.
Kompromissen ligger väl i linje med Stefan Löfvens regeringsförklaring 15 september: ”Den som flyr från krig och förtryck ska kunna få skydd i Sverige. Den som saknar skäl att stanna ska återvända. Sverige har en reglerad invandring.”
Kort sagt: Människor som tvingas fly från sina hemländer ska kunna få en fristad i Sverige. Asylrätten ska värnas.
Men det är lika viktigt att säga att Sverige inte accepterar missbruk av asylrätten. Till exempel är det oacceptabelt att det bor kvar 6000 personer med lagakraftvunna avvisnings- eller utvisningsbeslut i Migrationsverkets anläggningar.
Det är välkommet att regerings- och allianspartierna är tydliga om att avvisningsbesluten måste verkställas.
Bra är även förslagen om en snabbare handläggning av asylansökningar från så kallade ”säkra länder”.
Till exempel räknar Migrationsverket med 7000 asylansökningar från västra Balkan under 2015. Där pågår inget krig, där finns inga akuta skyddsbehov.
De som flyr från sönderfallet i Syrien, Irak och Afghanistan måste helt enkelt prioriteras.
Diskussionen om permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd har varit och är alltjämt het.
Kritikerna menar att övergången till tillfälliga uppehållstillstånd kommer att försämra integrationen. Men överenskommelsen syftar inte till att människor ska sitta stilla och passiva i ett väntrum i flera år.
Tvärtom understryker de sex partierna vikten av aktivitet och av att stärka den enskildes möjligheter till etablering från dag 1 i landet. Bland annat handlar det om praktik, svenskundervisning och obligatorisk samhällsorientering.
Vidare säger partierna att personer som kan försörja sig själva ska få sina tillfälliga uppehållstillstånd omvandlade tillpermanenta.
Det borde kunna fungera som en positiv drivkraft – ett incitament – för den enskilde att mer aktivt söka sig ut i arbets- och samhällslivet.
Effekterna av detta och andra förslag går givetvis inte att bedöma förrän om några år.
Men det är under alla omständigheter positivt att Sverige nu har en långsiktig handlingslinje som gäller oavsett om vi har rödgrönt styre eller alliansregering.
Det ger stadga och stabilitet åt integrations- och migrationspolitiken när 279 av 349 riksdagsledamöter står bakom förändringarna.