Efter några mindre piruetter ser det nu ut som Tyskland åter kommer att få en stor koalition. SPD:s medlemmar vill helst slippa detta med erfarenhet från den första som avvecklades 2009, men allt lutar mot att det ändå blir det kommande scenariot. Någon annan lösning är svår att finna förutom ett nyval.
Nu blir det tuffa förhandlingar. För Socialdemokraterna är hjärtefrågan införandet av en lagfäst minimilön. Något Merkel kanske inte jublar åt, men som hon ändå tycks godta för den goda sakens skull. Kanslerjobbet väger tyngre än nästan allt annat.
SPD:s ordförande Sigmar Gabriel har lovat en medlemsomröstning innan han bestämmer sig, en medlemsomröstning vars utfall redan i förväg bedöms sluta med ett ja för att bilda en stor koalition. En ny regering ska vara klar i tid före jul. Hoppas alla inblandade.
Tyskland är ju inte vilket land som helst, inte minst för det europeiska samarbetet. Med sina drygt 82 miljoner invånare är Tyskland utan konkurrens en helt avgörande motor för att få ekonomi och tillväxt att fungera inom hela EU-gemenskapen.
Om förhandlingarna mellan de två partierna skulle lyckas, och inget talar för motsatsen, betyder en stor koalition ingen större förändring i Tysklands politik. Båda de stora partierna är överens om
Europapolitiken. Båda månar om euron och vill stärka Tysklands roll i världsekonomin.
Angela Merkel har som förbundskansler visat sig vara, dels pragmatisk och lyssnande, dels resultatinriktad. Hon har lyckats lotsa sig förbi de flesta blindskär. Hon har nu blivit omvald som kansler för en tredje period och är en fullfjädrad resultatpolitiker.
Angela Merkel står i den tyska politikens mittfåra. Hon vill gärna behålla och utveckla den sociala välfärd som så många tyskar slår vakt om. Dessutom är hon känd för att kompromissa och för att kunna lösa svåra problem. Även när det gäller personkemi. Något som säkert kommer till pass i en eventuellt kommande koalition med Socialdemokraterna.
Tyskland är utan konkurrens Europas största ekonomi och en av världens främsta exportländer med en exportandel som uppgår till omkring nio procent av världsmarknaden. Styrkan i Tysklands ekonomiska muskler är därför avgörande för EU:s framtid.
Sverigevännen Willy Brand var den förste socialdemokratiske förbundskanslern efter kriget. Han, och en då starkt socialdemokrati, behöll makten i i fem år mellan 1969 och 1974. Willy Brandt tvingades avgå sedan Östtyskland placerat spionen i Günter Guillaume i Billy Brandts kansli.
Sedan kom en lång period med Helmut Schmidt (S) som förbundskansler.
Från 1974 fram till 1982. Sedan blev det paus med CDU/CSU och Helmut Kohl vid makten till 1998, då Gerard Schröder tillträdde som förbundskansler och fortsatte som regeringschef fram till valet 2005.
Det viktiga för de båda partierna idag är att väljarna i opinionsundersökningar ställer förhoppningarna till ett blocköverskridande samarbete och på en koalition mellan SPD och CDU/ CSU. Något som de tyska väljarna skulle uppskatta. Och så lär det bli.