Alliansregeringens vårbudget i veckan formades till ett tappert och röststarkt skådespel för att övertyga väljarna om att Reinfeldt och Borg är att lita på medan oppositionen som alltid står för en oansvarig politik. Nu är det kanske inte den som skriker högst som blir en kommande valsegrare utan den som konskvent står upp för sin politik istället för att hoppa från tuva till tuva. Idag ska statsministern slopa allt vad skattesänkningar heter och alla dyra reforme ska skjutas på framtiden.
Bara för några månader sedan var budskapet ett helt annat, då fick vi uppleva den frikostige Renifeldt med en påse skattesänkningar med mera som valgodis. Nu har finansministern slagit full back.
Samtidigt varnar Reinfeldt för att den rödgröna oppositionen dels jobbar för en utgiftschock, dels för en skattechock, men egna nya fräscha framtidsförslag får man leta efter i vårpropositionen. Dagens passivitet och avsaknaden av konstruktiva grepp för att få fart på ekonomin är minst sagt märklig. Ska inte en regering regera?
Detta sker allt medan allt fler människor får det allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Skillnaden mellan rika och fattiga i Sverige har ökat sedan de borgerliga partierna tog över.
Allt fler i Reinfeldts högersamhälle blir beroende av kommunernas försörjningsstöd, och tvingas leva under existensminimum. Då finns knappast ökad köpkraft på kartan, och den ekonomiska spiralen tar ytterligare några skutt nedåt. Det återstår alltså allt mer för att bygga ett rättvisare samhälle. Alla ska ha sin del av tillväxt och välfärd. Då handlar det inte om vad moderater så arrogant kallar politikers ”välvilja” utan om rättvis fördelning av ett samhälles resurser och tillväxt.
Sanningen är att den moderata politiken rasat ihop. Symptomatiskt är att Fredrik Reinfeldt vid sina framträdanden hellre blickade bakåt än framåt. Några bärande moderata visioner om den framtida politiken ges inte. Inte förvånande när ett regeringstrött parti leder disfunktionell regering.
Det nya arbetarpartiet har jobbat på för att lägga sig så nära en Socialdemokratisk politik möjligt utan att helt utradera den egna profilen. Nu när originalet tappat både politik och visioner, som det heter från samma mun. Ett spel för gallerierna? Ja, i mycket. Efter snart åtta år med Reinfeldt ser just nu en växande majoritet av svenska folket samma gamla moderater som förr. Kosmetiskt förnyade, men inte mycket mer.
Även den ekonomiska politiken har gått på grund. Anders Borg har med Reinfeldts goda minne sänkt skatterna med 134 miljarder kronor sedan regeringen tillträdde 2006. Resultat: idag har vi ett miljardunderskott i statsbudgeten. Allt skulle bli så mycket bättre när skattenivåerna sänktes, har det hetat det i alliansregeringens retorik. Detta helt utan känsla eller förståelse för att skattepolitiken är det fundament som krävs för att upprätthålla en rättvis välfärdspolitik, där alla är delaktiga.
Bara två exempel. A-kasseförsämringarna har varit en del av alliansregeringens ”arbetslinje” som utgår ifrån att människor är lata, eftersom det inte vill söka jobb i hela landet. Långtidsarbetslösheten är idag tre gånger så hög som när regeringen Reinfeldt tog över rodret. Bara det säger något om regeringsduglighet.