Carin Jämtin lämnar posten som partisekreterare i Socialdemokraterna. Hon tillträdde år 2011, samtidigt som Håkan Juholt. Krisen i samband med partiledarens avgång blev Jämtins elddop. För många i min generation finns det ett personnamn som direkt förknippas med titeln partisekreterare, nämligen Sten Andersson. Han blev sedermera socialminister och utrikesminister men det är hans tjugo år som partisekreterare som står i centrum.
Han var lång och gänglig, nästan alltid leende, hade ett ljust sinne trots svåra personliga tragedier. Snabb i repliken, drastisk i ordvalen, alltid i politikens centrum. Han var partisekreterare från 1962 till 1982.
Herr Andersson i Stockholm, som han kallades i riksdagen, hade uppgiften att förankra den socialdemokratiska regeringens politik bland medlemmarna och att se till att den linje partiet lagt fast följdes. Det var ofta en svår uppgift. En av partisekreterarens ständiga uppgifter var att resa runt och försöka mäkla fred mellan olika fraktioner i partiet. På en del platser var motsättningarna mycket djupa och det var inte alltid man minns hur det hela börjat. Huvuduppgiften var att ena partiet. Ibland lyckades det, andra gånger inte. Någon gång tog man i hand men innan partisekreteraren passerat kommungränsen var striden i gång igen.
En utesluten man tog till orda på ett möte.
– I partiet har vi alltid strävat efter…
– I partiet, ja, sa Andersson. Men du tillhör ju inte längre det partiet.
Mannen insåg plötsligt detta och hade inte långt till tårarna.
Sten Andersson satt inte på partihögkvarteret vid Sveavägen 68 i Stockholm och ritade organisationsscheman. Han var mycket aktiv i den dagspolitiska debatten. Det kom utspel om gifter i skogen, kriget i Vietnam och andra stora frågor. Sten Andersson var i politikens centrum och såg till att partiet också var det.
Men vardagen handlade ofta om konflikter.
”Du ska ge fan i att behandla VU, som om vi vore en skolklass och du en gammeldags lärare”, sa han en gång till Olof Palme. ”Du har att följa samma mötesordning som vi. Du har ingen som helst rätt att att tysta ned oss eller avbryta oss, som du gjorde under sammanträdet.”
Det var ord och inga visor.
Sten Andersson tyckte politik var roligt. Denna glädje smittade av sig på omgivningen. Och det går alltid bättre att nå resultat om man nalkas en uppgift med gott humör.
Under Anderssons tid var noteringen 42,7 procent från riksdagsvalet 1976 den allra sämsta. Det vittnar om något om att vi lever i andra tider. Nu är det bara att hoppas att Lena Baastad ska bli en offensiv partisekreterare, i Sten Anderssons anda.
OS? Nja, inte samma heta intresse som förr. Så snart någon gör något bra infinner sig misstankar, i de flesta fall oberättigade. Men misstänker man att det finns en fluga i saftglaset är det svårt att njuta.
Njut i fulla drag, från Arvidsjaur till Öjebyn!