Det blir samordning inför avtalsrörelsen 2017. Något som misslyckades 2016, då Kommunal hoppade av. I dagarna har de 14 LO-förbunden överens om en låglönesatsning där de som tjänar under 24 000 kronor i månaden ska få löneökning i kronor, övriga får i procent.
Dessutom har LO beslutat att tillsätta en utredning med uppgift att komma med förslag hur man kan komma till rätta med missbruket av tillfälliga anställningar som blivit ett gissel och som allt mer breder ut sig.
Det framförs ständigt krav på en flexiblare arbetsmarknad, om en avreglerad arbetsmarknad och om en arbetsmarknad där arbetsgivaren ensam ska bestämma över arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter.
Den av arbetsgivare så omhuldade flexibiliteten skapar otrygghet för ett snabbt ökande antal arbetstagare med osäkra anställningsformer. Samtidigt är det ett effektivt sätt att hålla nere lönerna. Inte bara för de som arbetar tillfälligt utan för många med riktiga jobb.
Tillfälliga anställningar, korta inhopp vid behov, visstidsjobb, vikariat och projektanställningar är arbetsformer som kommit för att stanna. Då måste tryggheten för dessa öka, inte minska.
Under senare år har har avtalsrörelserna varit relativt lugna tillställningar. Som helhet betraktat har man kommit överens utan större åthävor. Något av vapenskrammel blir det alltid, men lägger sig ofta snabbt.
En avgörande fråga denna gång, som så många gånger förr, blir nivån på de allra lägsta lönerna. De måste förbättras. Därför är LO:s låglönersatsning denna gång så viktig.
År efter år talas det om att framförallt kvinnorna inom vård och omsorg borde få ordentliga lönelyft, löneökningar som motsvarar utbildning och kompetens.
De offentliga arbetsgivarna måste någon gång förstå, att det blir allt viktigare att ge sina anställda så konkurrenskraftiga löner som möjligt. De många kommunalarna med specialiserad utbildning, måste få sina löner uppvärderade på ett helt annat sätt än i dag.
De unga som måste lockas till nya viktiga arbetsuppgifterna inom vård och omsorg kommer inte att acceptera dagens låga löner.
Detta medan LO-förbunden inom tillverkningsindustrin, eller inom andra mansdominerade avtalsområden, stadigt dragit ifrån. I dag skiljer det 20 procent i medellön mellan en heltidsarbetande LO-kvinna och en manlig LO-medlem.
Ett förhållande som självfallet sticker i ögonen, och som måste leda till en förändrad syn på lönesättningen för de kvinnodominerade jobben både inom den privata som offentliga sektor.
Dessutom är det samhällsekonomiskt positivt, att de med de allra lägsta lönerna lyfts upp. Då ökar köpkraften och konsumtionen. I all statistik är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna. Det måste bli en ändring – och varför inte ta nya steg mot en sådan i den kommande avtalsrörelsen?
Inför varje avtalsrörelse är ett återkommande scenario kravet på att löntagarna ska hålla igen och ta sitt samhällsansvar. Vi förväntar oss att höra detta även inför den kommande.
Däremot sägs aldrig att arbetsgivarparten ska ta sitt samhällsansvar.
När de som redan har tar för sig finns det knappast anledning för dem som står längst ner på lönestegen att hålla igen.