Pang! Där låg jag, klockan sju på morgonen, i löpspåret med blödande händer och näsa, oförmågen att resa mig. Shit, shit, shit. Insåg direkt att armar och händer var obrukbara, det var några dagar efter valet och en krönika till PT skulle skrivas. Skallen susade av kaotiska tankar, och jag hade hoppats att löpningen skulle bringa klarhet. Men nu har jag lärt mig att när en springer så ska en inte tänka på annat. I efterhand har det slagit mig att jag kanske ramlade för att få slippa ifrån hela eftervalsveckan. Dra mig undan, slicka såren och bearbeta.
Senast jag kände en lika stark ångest grundad i icke-privata omständigheter var under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Vi aktivister bearbetade händelserna i ett par år, var för sig och tillsammans.
Det som utlöst min ångest är förstås SD:s valframgång. En arbetskamrat sa att hen hört om den till leda, att partiet ges alldeles för stor plats. Det ligger något i det. Samtidigt är denna framgång så alarmerande att den är svår att förbigå.
En valanalys gör gällande att SD:s nytillkomna väljare är otrygga och marginaliserade. Ibland visas en närmast överdriven empati med dessa påstådda losers. De är uppgivna och känner sig svikna av S, M eller något annat parti. Företrädare för andra partier har sagt att de måste göra ett bättre jobb med att inkludera dessa väljare, lands- och glesbygdspolitiken måste bli bättre, klasskillnaderna måste minska och integrationspolitiken behöver nytändning. Jo, visst behövs jämlikhetspolitik.
”De flesta av SD:s väljare är inte rasister” , är en vanlig fras, men min människosyn förbjuder mig att frånskriva SD:s väljare ansvar, att tro att de skulle vara korkade, missledda och rösta endast på känsla. Jag tror att SD:s väljare vet vad de gör. De röstar ideologiskt, precis som många andra. Rasism och främlingsfientlighet är inget nytt i Sverige, det finns historiska rötter som ingen har kunnat undgå att få kännedom om: rasbiologiska institutet, behandlingen av romer och samer, nazism är några exempel. Nytt är att SD har förmått kanalisera och på ett skickligt sätt paketera – och därmed legitimera – dessa strömningar.
Och, som Bengt-Urban Fransson skrev 23 september, har åtta år av en allianspolitik som i huvudsak tillfört medelklassen större resurser, skapat ett utrymme att ställa grupp mot grupp på ett förenklat sätt. Det är ingen naturlag att missnöje leder till rasism, även om syndabockstänkande och enkla lösningar kan vara tilltalande. Men lösningar som i samtliga fall kokar ner till att olika typer av invandring görs till huvudproblemet i samhället handlar om någonting mer än fördelningspolitik. I radions Studio Ett i förra veckan kritiserade en norsk person svenska politiker för att vilseleda allmänheten när de säger att invandringen är lönsam. Tvärtom, menade hen, är den väldigt dyr. Min poäng är dock att vi inte kan tala om etik, empati och mänskliga rättigheter i ekonomiska termer. I förlängningen skulle det exempelvis innebära att ingen får bli över 65 år, eftersom äldreomsorgen är olönsam.
Jag tror snarare på en förklaring om ett krampaktigt fasthållande vid en traditionell maskulinitet som innehåller komponenter av kvinnoförakt och förakt för ”den andre”. När kvinnor lämnar landsbygden och utbildar sig släpar män efter. SD:s konservativa sida bygger på en traditionell uppfattning om kön, vilket också kan tilltala en del kvinnor. Om kvinnors framflyttade positioner har Per Schlingmann nyss skrivit. Jag beställde boken från förlaget men fick lustigt nog ”fel” bok. I samma stund som denna krönika skulle avslutas anlände i stället De nya dödssynderna av Stefan Einhorn. Boken bygger på en stor opinionsundersökning om vad folk i Sverige ser som sina mörka sidor. Främlingsfientlighet kvalar in som nummer sex av sju dödssynder. Deprimerande nog ansåg 47 procent – flest män – att de bär på främlingsfientlighet.