Enligt den svenska skollagen ska utbildningen för våra barn och ungdomar vara kostnadsfri. Syftet med detta är förstås att alla barn ska ha likvärdiga förutsättningar i skolan. Familjernas ekonomiska situation ska inte få ha betydelse för den enskilda elevens möjligheter att delta i undervisningen. Denna utgångspunkt är mycket viktig att ha med sig när man diskuterar olika former av mindre avgifter kopplade till skolans verksamhet, såsom matsäck vid utflykter och studiebesök, busspengar eller olika typer av entréavgifter vid idrottsdagar och studiebesök och frukt till mellanmål.
Skolinspektionens rekommendationer innebär att enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleven får förekomma, men ingen fastslagen definition kring vad en obetydlig kostnad är lämnas utan inspektionen lämnar endast rekommendationer. Detta ger ett utrymme för tolkningar på den enskilda skolenheten och i den enskilda kommunen. I skolinspektionens informationsblad slår man fast att 300 kronor kan vara rimligt att betrakta som en obetydlig kostnad vid enstaka tillfällen för enstaka studieresor utifrån att eleven ändå skulle ha ätit frukost och middag i hemmet under motsvarande tid. För ett studiebesök kan 100 kr i avgift anses rimligt och samma summa anges också som acceptabel för aktiviteter kopplade till en friluftsdag.
För många av oss är dessa summor verkligen att betrakta som marginella. Men så är det inte för alla. I de familjer där man lever på marginalen kan en sådan utgift vara nog så betungande. Tänk dig då en familj med flera barn i skolan och där kanske idrottsdagarna för barnen infaller i anslutning till varandra. Då staplas de obetydliga kostnaderna ovanpå varandra och slutsumman blir inte alls lika obetydlig.
I en enkät från Majblomman har man ställt frågan vad en obetydlig kostnad för rejäl matsäck och busspengar innebär för familjer med ekonomiskt utsatt situation visar det sig att 17 procent anser att en obetydlig kostnad ligger i spannet 5-20 kronor, 41 procent mellan 21-50 kronor och att 36 procent svarar mellan 51-100 kronor. Sett i skenet av detta ter sig Skolinspektionens rekommendationer som svårhanterliga för många familjer i ekonomiskt utsatt situation.
Tyvärr hamnar ofta debatten om den avgiftsfria skolan snett. Många gånger kommer den allmänna debatten att präglas av fördomar och förakt mot de som har det svårt i stället för att ta sin utgångspunkt i omsorgen om de barn som lever i de familjer som har det ekonomiskt svårast. Det är inte ovanligt att man i sociala medier kan få läsa att om föräldrarna inte har råd skicka med en hundring på idrottsdagen så borde de nog ha tänkt sig för innan de skaffat barn, eller att allt löser sig om föräldrarna prioriterar bort ett par cigarrettaskar eller någon öl i månaden utan att veta vad som egentligen ligger bakom en familjs ekonomiska utsatthet. Fokus flyttas från att handla om alla barns rätt till likvärdiga förutsättningar i skolan till att handla om föräldrarnas eventuella brister och tillkortakommanden. I stället för att barnen och dess rätt ska vara utgångspunkten för diskussionen hamnar man i en situation där barnet sätts i en gisslansituation.
En avgiftsfri skola får aldrig komma att handla om att skolan ska erbjuda kostnadsfria alternativ till aktiviteter som kostar pengar. Att erbjuda gratis kälkåkning i slalombacken som alternativ till slalomåkning där du får bekosta ditt liftkort för att kunna delta ligger inte i linje med skollagens intentioner. Då blir avgifterna exkluderande och begränsar den enskilde elevens möjligheter att delta i undervisningen.
Barn som lever i familjer vars ekonomiska situation är utsatt är ofta medvetna om det. Detta vittnar man om såväl från Rädda Barnens sida i samband med den årliga barnfattigdomsrapporten som från Unga Örnars sida. Barn berättar om hur de ser till att vara sjuka när det blir dags för utflykter och idrottsdagar för att slippa be föräldrarna om pengar till avgifter eller be om matsäck. Familjens utsatthet är påtaglig för dessa barn, och avgifter i skolan förstärker dessa barns utsatthet.
Kommunerna måste nu se till att den verkligt avgiftsfria skolan blir verklighet. Frågan om föräldrarna ska betala för olika inslag i skolverksamheten måste helt och hållet bort. Begrepp som obetydlig kostnad måste sluta tillämpas. Det som är obetydligt för en familj kan vara ytterst kännbart för den familj som har små eller inga marginaler. I detta fall kan inte utgångspunkten vara den breda medelklassen som har råd utan alla de familjer som inte har råd. Det enda rimliga blir då nolltolerans mot avgifter.