Det har varit hela havet stormar i Miljöpartiet en tid, vilket påverkat opinionssiffrorna för hela regeringen. Men förhoppningsvis börjar vi nu se slutet på turbulensen.
Valberedningens förslag till språkrör – omval av Gustav Fridolin och nyval av Isabella Lövin – förefaller att ha ett brett stöd. Det finns förutsättningar för att det gröna partiet ska kunna samlas runt det delvis nya ledarskapet under kongressen 13–15 maj.
Men oavsett hur det går med den saken har Miljöpartiet en lång resa kvar för att reparera sitt skadade förtroende. Det räcker inte med att byta ut Åsa Romson mot Isabella Lövin och tro att allt är bra.
”Det svärtar bilden av Miljöpartiet som ett feministiskt parti att en man som också begått misstag skonas, allt medan kvinnan offras”, konstaterar helt riktigt Peter Franke i socialdemokratiska Värmlands Folkblad.
Att Fridolin ändå får fortsatt förtroende hänger ihop med att han har en starkare ställning i partiet och är en skickligare kommunikatör än Åsa Romson, som ju gjort ett antal mindre lyckade uttalanden. Men när det gäller hanteringen av Mehmet Kaplans avgång har Fridolin skött sig minst lika dåligt som Åsa Romson.
Fridolin svajade och borde ha varit betydligt tydligare i sina avståndstaganden från Kaplan och hans samröre med diverse tvivelaktiga organisationer.
Vid måndagens presskonferens lovade Fridolin visserligen att han skulle lära av sina misstag. Men nu återstår att bevisa det för den breda allmänheten. Det räcker inte att övertyga ett gäng redan övertygade partiaktivister under helgens kongress.
Hoppingivande för Miljöpartiet, liksom hela regeringen, är att det finns en hel del positivt att tala om i mötet med väljarna. Vänsterpartiet vill framställa Miljöpartiet som en dörrmatta för Socialdemokraterna. Men i sak har de gröna uträttat en hel del. Det finns tydliga resultat.
Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest är på väg att förverkligas, konstaterade Åsa Romson i en debattartikel i DN 3 maj.
Veckan före sin avgång som miljöminister presenterade Åsa Romson dessutom en mycket ambitiös kemikaliestrategi för att minska gifterna i vår vardag.
När det gäller skolpolitiken har Fridolin och hans regeringskompisar lagt om kursen rejält. S- och MP-regeringen prioriterar större investeringar i skolan före nya skattesänkningar.
Totalt handlar det om ytterligare 2,4 miljarder kronor extra under 2016. Störst summa går till lärarlönelyftet.
Tyvärr kretsar samhällsdebatten i allt för liten grad om sådana konkreta förändringar. I stället handlar rubrikerna om Kaplan, Mona Sahlin, vidlyftig representation i Kommunal och andra märkligheter. De så kallade affärerna överskuggar och kväver alla eventuella samtal om ideologi, värderingar och sakpolitik.
För de två regeringspartierna gäller det nu att göra allt vad de kan för att undvika nya skandaler och skifta fokus i debatten. Både S och MP har en hel del att vinna på att tala om det som sker i jobb-, skol- och välfärdspolitiken. Men partierna har inte råd med att ledande företrädare – gång på gång – visar bristande omdöme och hoppar i galen tunna.