De västerländska ekonomierna körs enligt austeritetsprincipen. Austeritet är ett klantigt uttryck på svenska och kan härledas från latinets ”austeritas”. Det finns varianter på många språk och kan översättas ungefär ”hårdhet”, ”kännbart”, ”strängt”, ”skarpt” eller ”kärvt”. Avledningen ”mörk färgton” eller helt enkelt ”sparsam” finns också. Vi skulle kanske säga att austeritet är räknenissarnas nedskärningsfilosofi. Austeriteten är ett sätt att bemöta samhällsproblem genom att offentlig sektor ska dra ner på sina omkostnader. Eller dito i näringslivet.
Austeritet har blivit en fördom som säger att varje samhällsproblem ska hanteras genom att kostnaderna minskas. Och kan ställas mot uppfattningen att varje samhällsproblem ska bekämpas med att offentlig sektor expanderar. Enkelt uttryckt kan vi säga att ”austeritet” är principen om att inkomster och utgifter ska gå ihop. Och behöver inte bara innebära nedskärningar utan också inkomstförstärkningar åt staten genom exempelvis skattehöjningar. Eller som i några länder, se till att folk och företag verkligen betalar de beslutade skatterna.
Vi kan lite fördomsfullt sammanfatta det politiska läget i Sverige, men också andra länder ungefär så här: En riktig borgare som står vid ett kommunhus ställer sig frågan, vilken del bör jag först riva för att så småningom kunna förvandla denna byggnad till ett shoppingcenter där kommunen nöjer sig med att deltidshyra en möteslokal en gång i veckan? En riktig sosse ställer sig med skissblocket framför motsvarande byggnad och börjar genast skissa på hur kommunhuset kan växa ytterligare något kvarter och någon våning.
Sen finns det förstås alla andra, som inte är ”riktig” av vare sig den enda eller andra sorten, utan avgör kommunhusets storlek beroende på omständigheterna. Och tidsandan.
Ett skäl till att austeritet blivit så flitigt tillämpat är att välfärdssystemens industriell grund gradvis är på väg att erodera, försvinna. Vi lever i Asiens århundrade. Västerlandet sjunker undan. Vi försöker sprattla lite i nätet genom att satsa på ett intensivt samarbete i EU. Eller genom att bygga ut högskolor och kompetensresurser. Kanske till och med tillåta städerna att växa och förbättra infrastrukturen.
Men i sin helhet finns ett allt större gap mellan medborgarnas förväntningar på välfärd och konsumtion i förhållande till vad den ekonomiska basen förmås leverera. Lösningen har varit att gå från offentlig keynesianism till privat keynesianism. Ett skäl till detta är att den offentliga keynesianska metoden, som logiskt förespråkar att staten satsar i överhettning, inte fungerade så väl. Det omvandlades istället till en princip om att det offentliga skulle satsa såväl i låg- som högkonjunktur, men av olika skäl. Och därför inrättades istället en princip om att inte staten skulle skuldsätta sig för att elda på ekonomin, utan de enskilda hushållen. De fick skuldsätta sig med hjälp av generösa krediter, snillrika avbetalningsplaner och abstrakta pengar på plastkort - och därmed bibehålla såväl offentlig service som hög konsumtionsnivå. Eller som någon elak människa uttryckt det, vi har använt pengar vi inte har, till att köpa saker vi inte behöver, för att imponera på folk vi inte egentligen gillar….
Fram till nyligen har det fungerat. Men nu är det stopp. Ute i världen dras svångremmen åt, under austeritetens förskräckliga besvärjelser. Några protesterar under förevändningar om att det egentligen finns pengar, någonstans, oklart var. Vi har fått en släng av sleven här i Sverige av detta. Såväl staten som enskilda hushåll. Men det värsta är nog att vänta.
Och när vi drabbas på allvar gäller det att ha tänkt igenom hur vi ska tillbedja austeritetens gudar utan att samtidigt risker att självsvälta oss till döds. Eller finns någon annan fungerande metod att fortsätta det goda livet?