I fredags ledde jag en debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och den socialdemokratiske civilministern Ardalan Shekarabi. Den gick av stapeln i Bromölla, som kan betraktas som SD-land. Men arbetarrörelsen hade uppbådat ett stort antal supportrar, så publiken var ungefär 50-50.
Och de bägge debattörerna gav en fin politisk show, med hög svansföring och saklighet. Kanske hade publiken till och med önskat ha mer av pajkastning, men bägge ansträngde sig för att vinna sympati genom att vara hyggligt sansade.
Jag skulle säga att bägge vann debatten, var och en på sin kant.
Men vi vet att i en publikdemokrati räcker det inte med att vinna debatten, det är också nödvändigt att vinna debatten om debatten. Det är inte vem som vinner eventets diskussion som vinner i slutänden, utan den som framstår som vinnare när frågan diskuteras.
Det är därför som vi efter varje partiledardebatt ser att deras respektive parti trumpetar ut ”Tittarnas dom: S vann debatten!” eller ”Frågorna Anna Kinberg Batra inte svarade på!”.
Det klassiska exemplet på detta, om värdet av att vinna efterdebatten, är TV-duellen mellan John F. Kennedy och Richard Nixon 1960.
Alla politiska nördar vet att tittarna dömde Kennedy som vinnare, därför att han såg avslappnad och solbränd ut, medan Nixon hade skäggstubb, blek efter många dygns hårt pluggande och dåligt sminkad.
Folk tror vad de ser. Kennedy var fräsch, Nixon spöklik. Således blev det Kennedy som vann.
Men radiolyssnarna, som hade innehållet i kandidaternas inlägg att ta ställning till, de tyckte att Nixon vann. Han var kunnig och insatt. Gav intryck av att veta vad han talade om. Medan Kennedy var mer ytlig och slarvig.
Men det som slutligen satte spiken i kistan för Nixon var att radiolyssnarna, sedan de hört att alla medier talade om att Kennedy vunnit debatten, ändrade sig och anslöt sig till majoritetsuppfattningen: Kennedy vann!
Folk vill vara på den vinnande sidan.
Därför tycker jag efterspelet till debatten mellan Åkesson och Shekarabi var intressant.
Ty under debatten, som skickades på Facebook, skrev ett stort antal SD-supportrar rasistiska kommentarer om den socialdemokratiske debattören, några så pass grova att min egen spontana känsla var att ”är det verkligen sant, är det inte provokatörer som går för långt i sin ironi?”.
Men det visade sig vara äkta, trots försök från några troll att trolla bort protokollet. Således kom efterdebatten inte att handla om sakfrågan – upphandlingspropositionens öde – utan om SD-svansens rasistiska och infantila karaktär.
En del motsvarande kommentarer från socialdemokratiska supportrar drunknade i fördömelsen över de rasistiska plattfötternas utfall. Och framförallt kom inte Jimmie Åkessons inbjudan till socialdemokraterna om att förhandla fram en kompromiss om propositionen att bli huvudnyhet. Trots att den utsträckta handen var både en nyhet och en möjlighet för den rödgröna regeringen att rädda sin proposition.
Framförallt var det en invit som SD kan använda för att göra sak av sin strävan att bli ett accepterat rumsrent parti. Men en chans som nu, åtminstone för det här tillfället, föll bort från dagordningen.
Slutsats: Det är nästan lika viktigt att vinna efterdebatten som att vinna själva debatten. Och att fundera på: Är det kanske så, att motståndarna kan vara de bästa valarbetarna? Varje gång aktivister försöker stoppa Sverigedemokraterna från att hålla möten, river ner deras affischer eller försöker definiera ut dem som rasister, så vinner de röster. Varje gång den Sverigedemokratiska svansen bevisar att det ligger något i anklagelserna om rasism så förlorar de möjlighet att vinna anständiga väljare och därmed etablera sig som ett ledande parti i svensk politik.