Att välja familjen eller karriären
FÖRTROENDEUPPDRAG Under de senaste dagarna har man i tidningar, radio och tv kunnat följa karusellen kring Thomas Bodströms vistelse i USA och hans eventuella tjänstledighet från sitt riksdagsuppdrag. Nu verkar det som om han måste välja mellan att lämna riksdagen eller att avbryta USA-vistelsen.
Thomas Bodström har efter avslaget på tjänstledighetsansökan att ta ställning till om han avser behålla sitt riksdagsuppdrag eller inte.
Foto: Mats Andersson / SCANPIX /
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När man ser på Bodström och hans ansökan ur ett politiskt perspektiv är det långt mycket svårare att förstå hans reaktioner, och framförallt att han försatt sig i den situation han nu befinner sig i. Hela hans agerande tyder på en fartblindhet utan dess like. Att planera in "ett äventyr med familjen" i samband med inledningen av en ny mandatperiod i riksdagen är respektlös mot de väljare han begärt, och fått, ett förtroende ifrån. På så sätt förminskar Bodström värdet av det förtroendeuppdrag han återvalts till.
Men det är också så att Bodströms agerande leder till att man börjar fundera över hur han ser på sig själv. Vilken annan vanlig Svensson hade varit tvungen att planera sådana här "privata äventyr" utifrån gällande regelverk på arbetsmarknaden? Men Bodström verkar utgå från att regelverken ska anpassas för att passa honom och hans livsstil. Ta bara det faktum att Thomas Bodström åkt och lämnat sin riksdagsstol tom innan hans tjänstledighet inte ens behandlats, än mindre godkänts. Det hade varit en grov förseelse på vilken annan arbetsplats som helst. Men det verkar han inte reflektera över.
Längre fram i debattartikeln skriver Bodström: "Jag tycker det är synd att riksdagen behåller sin restriktiva och omoderna linje när det gäller föräldraledighet. Det är viktigt att politikerna går före om de menar allvar med att det ska gå att förena familj och karriär." I grunden har Bodström rätt. Det är viktigt att förutsättningar såväl för anställda som för förtroendevalda utformas så att det blir möjligt att förena karriär och familjeliv. Men det viktigaste är att sådana förändringar går hand i hand.
Bodström väljer dock att inte beröra den viktigaste frågan, hur han ser på kärnan i det förtroendeuppdrag han valts. Det finns inga resonemang om vilket ansvar man tar på sig när man kandiderar till ett förtroendeuppdrag. Det är långt ifrån samma sak som att ta vilken anställning som helst. Det närmaste Bodström kommer till analys utifrån detta är när han skriver: "Att avsäga mig uppdraget känns inte bra med tanke på att det trots valförlusten är många människor som har röstat på vårt parti och på mig personligen. Ett riksdagsuppdrag är något som jag är stolt över att ha fått förtroende för, eftersom det är direkt från väljarna." Att väljarna därmed har uttryckt förväntningar på att han ska fullgöra sitt uppdrag verkar han inte bry sig om.
Det Bodström inledningsvis borde ha funderat på är hur hans agerande kunde komma att påverka förtroendet för honom. En sak är nämligen helt klar, och det är att förtroendet för Bodström allvarligt naggats i kanten. Han må kallas Teflon-Bodström, men det här kommer inte att rinna av honom i brådrasket.