Att säga ett och göra annat
ORD. Anders Borg (M) hytter med näven åt Svenskt Näringsliv och talar vackert om svenska arbetsmarknadslagar och svensk fackförenings-rörelse. Bra att Anders Borg i ord står upp för facket och löntagarna. Trovärdig blir han när han också gör det i handling.
Finansminister Anders Borg berömmer i ord svensk fackföreningsrörelse, men försvagar dess ställning i praktisk politik.
Foto:
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Argumentationen saknar täckning. Om det vittnar rådande läge på arbetsmarknaden. Det existerar inga som helst svårigheter att säga upp personal, oavsett de anställdes i går eller för trettio år sedan. Snart är närmare 600 000 arbetslösa eller 11,3 procent av arbetskraften. Ett otäckt rekord.
Anders Borg kan alltså lugnt be Urban Bäckström & Co (dit Maud Olofsson får räknas) att hålla igen på sitt gnäll om arbetsrätten och gjorde det också vid ett ekonomiseminarium i Visby. Han uppmanade Svenskt Näringsliv att inför kommande avtalsrörelse skruva ner volymen på sina ideologiska megafoner och inte belöna sig själva så rikt. Borg framhöll också svensk fackföreningsrörelse som en av världens bästa och mest
flexibla, berömde löntagarna, som via sina fackförbund, visat ansvar och gått med på sänkt lön för att rädda jobben.
Bra att Borg säger det han säger. Han som företräder Moderaterna, det parti som har sina starkaste sympatisörer och välgörare hos just toppgarnityret i näringslivet och de som har makt över kapitalet. Kritik och åthutningar högerut och positivta utspel om fackets betydelse får en helt annan tyngd när det, så att säga, kommer från det egna ledet. När fackförening-srörelsen och Socialdemokraterna säger samma saker, nedvärderas det till tjafs. Prat i egen sak, avundsjuka, missunnsamhet och sovjetstatspolitik.
Så det är bra, för att inte säga uppseendeväckande, att de moderata toppolitikerna, Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin och Anders Borg, säger sig försvara kollektivavtal, arbetsrätten och skarpt kritisera feta direktörsbonusar och höga aktieutdelningar i företag som samtidigt varslar om uppsägningar på grund av dålig lönsamhet. Säger sig, för det är samma moderata toppolitiker som i konkret politik kraftigt försvagat fackets och löntagarnas ställning på arbetsmarknaden.
A-kassan är en av hörnpelarna i den svenska välfärdsmodellen. Den borgerliga alliansregeringen rivstartade med att försämra denna hörnpelare, denna trygghet arbetslösa ska ha för att inte tvingas ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst och vilka övriga anställningsvillkor som helst.
Socialdemokraterna skulle höja inkomsttaket i a-kassan, regeringen Reinfeldt sänkte ersättningsnivåerna, höjde ribban för att kvalificera sig till försäkringen, slopade avdraget i självdeklarationen och höjde egenavgifterna. A-kassan blev sämre och dyrare. Dyrast för de grupper på arbetsmarknaden som löper störst risk att förlora jobbet och därför också har de lägsta lönerna. Ännu ett sätt att öka de ekonomiska klyftorna.
A-kassan blev så dyr och dålig att en halv miljon medlemmar hoppat av. I denna nedgångstid saknar således varannan arbetslös a-kassa och helt nya grupper tvingas söka sig till kommunernas socialtjänst för att klara sin försörjning.
Om Anders Borg menar allvar med sitt dundrande mot Svenskt Näringsliv och sitt hyllande av fackföreningsrörelsen må han omedelbart höja a-kassan och stärka löntagarnas ställning på en skrämmande svajig arbetsmarknad.