Det ironiseras över att Socialdemokraterna försöker bestiga samma kulle som Moderaterna, men från ett annat håll (Göran Greider, senaste numret av Tiden). Men frågan är, vad är det för annan kulle som Socialdemokraterna i så fall ska bestiga? Kanske Den Nya Gemenskapens kulle? Den som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna jobbar med och som vill återupprätta folkhemsgemenskapen? Det är en kulle som gällde på sextio- och sjuttiotalet, när virket hade kärna, mjölk och honung flöt över medborgarna, som höll samman och inte satsade på sig själva, där folk gick på kvällsmöten istället för att glo på Let´s Dance, då det var full sysselsättning och alla invandrare fick jobb direkt; när Olof Palme regerade, offentlig sektor tilläts expandera och Folkpartiets valaffischer löd "Stärk oppositionen!".
Detta är en kulle där människors nedärvda stamtänkande odlas, där biologiska mekanismer som vår avundsjuka mot dem som har det bättre, eller misstron mot dem som är annorlunda, återspeglas i de politiska lösningarna. På denna kulle bekämpas människors självförverkligande och genomsyras samhället av gemenskapens befrielse, inte individens personlighetsutveckling. Människor är inte egoister utan lever för att göra andra glada. Marika Lindgren Åsbrink ger uttryck för detta i Tiden. Hon skriver att extern motivation - att vi gör saker för att få en belöning - riskerar att leda till sämre resultat än om vi har en intern motivation. Dagens samhälle, med sin betoning av ekonomiska incitament, bör därför ifrågasättas, säger Lindgren Åsbrink. Folk bör tillåtas styra sitt beteende efter lust snarare än belöning.
Med detta synsätt blir förstås tanken att "det ska löna sig att arbeta" tvivelaktig. Därför skriver en annan socialdemokrat, Patrik Wikström, på Newsmill att partiet snarare borde driva "att det lönar sig att betala skatt".
På denna kulle blir "anställningsbar", "livspusslet" och "arbetslinjen" fula ord. Istället ska målet vara en värld där vi slipper äta vårt bröd i vårt anletes svett, där vi befrias från arbetets slaveri och istället kan, om vi nu väljer att jobba, snarare göra det för andra människor.
Tanken på en annan kulle dyker ofta upp när någon känner sig pressad av verkligheten. De egna ideologiska föreställningarna har problem att hantera den allmänna opinionens tarvliga uppfattningar. Budskapet blir därför att det gäller att skapa en alternativvärld, som är tänkt att elda massorna att tänka annorlunda, att överge sina löjliga vardagsbekymmer och istället spana in i framtiden. Snacket om att den socialdemokratiska partiledningen borde försöka bestiga andra kullar tillhör den sortens tänkande. Ibland kallas de för "utopier" eller "provisoriska utopier", alternativt "visioner". Och just dessa drömmar om Den Nya Gemenskapen har tydliga religiösa drag, föreställningen att det bortom alla världsliga kullar och dalar finns ett Nytt Jerusalem, där ande och kött förenas.
Själv tror jag att Socialdemokraterna får se upp, även om det här ljuder av söndagsskolans löftesrika predikningar. Drömmen om att kunna fjärma sig från folks trista vardag är riskabel om den visar sig vila på önskningar snarare än realiteter. Det är en verklighetsflykt som ger Moderaterna chansen att slutligen erövra berättelsen om att svensk välfärd bygger på att alla arbetar och har en lön som de kan leva på.
Vad svensk arbetarrörelse ska göra är att lyfta fram principer för hur ett gott samhälle ska se ut. Och då gäller den kulle som folk bosatt sig på. Där vi är verksamma individer, arbetar och gör rätt för oss. Där de stekta sparvarna inte förväntas flyga in i truten på alla som orkar gapa.