För att rädda mänskligheten måste vi bli bättre på att använda våra resurser effektivt. Kommunerna bygger återvinningsstationer och företagen slåss om soporna som blivit värdefulla. Jag tänkte också försöka hänga på trenden och återvinna lite. Men då framförallt vad andra kolumnister har skrivit här i PT de senaste veckorna. Exempelvis Peeter-Jaan Kask som häromdagen konstaterade att Alliansen nu byter berättelse. Från att ha pratat om att bekämpa utanförskapet snackar de istället om en ansvarsfull ekonomisk politik. Budgetlinjen har ersatt arbetslinjen. Det har, som han noterar, sin förklaring i att Alliansen aldrig lyckats med att bryta utanförskapet. De misslyckades med sin politik men lyckades bli omvalda. Och nu, "när en arbetslinje som bäst behövs då låses den in i finansdepartementets kassavalv", konstaterar Kask syrligt.
Naturligtvis ökar detta möjligheterna för socialdemokratin att återta sin roll som det svenska arbetande folkets parti. Istället för att enbart framställa sig som trygghetssystemens försvarare. Det vore också en välkommen återanvändning. Det räcker med att vänsterpartiet står för folkhemsnostalgin. Produktivkrafternas utveckling behöver en ansvarsfull socialdemokrati som fokuserar på jobben, inte på ersättningar.
MEN den positionen försvaras inte av att släppa ansvarsfrågan. Socialdemokraternas problem med väljarna är att dessa inte längre litar på att sossarna är bäst på att ta ansvar för landet som förr var fallet. Därför måste jobbpolitiken rymmas inom rimlighetens budgetramar. Och som det nu ser ut kanske partiet tvingas att tona ner förhoppningarna om att snabbt återställa trygghetssystemen genom höjningar av ersättningar (och skatter).
Det är den balansgången som socialdemokraterna måste begå. Jobb och ansvar. Inte det ena eller andra.
Låt oss fundera över vad en annan kolumnist i PT, kommunalråd (s) i Arjeplog Britta Flinkfeldt Jansson, skrev häromveckan om hur hon kämpat med att få liv i en gräsklippare, och gjorde en jämförelse med politiken: "Vårt uppdrag som politiker är tvåhövdat. Vi ska se till att så lite pengar som möjligt går åt för att leverera den välfärd som människor har rätt till och mår bra av. Men vi ska också göra vad vi kan för att underlätta för den tillväxt som företagen står för."
Ja, det är en bra grundinställning. Frågan är om politikerna ska ha något mer att komma med än att sköta maskineriet, så att näringslivet känner tillförsikt? Ska politikerna också gå före och visa vägen in i okända marker? Ska politikerna vara herdar som sköter flocken, eller riddare som försöker erövra Det Nya Jerusalem?
Politikerna måste vara herdar och sköta grunduppdraget, så att trygghetssystemen fungerar på ett effektivt sätt. Det innebär att alla inte kan få allt, men alla ska får nog för att kunna leva ett bra liv.
Och det måste finnas en plattform av infrastruktur och stabil ekonomi som gör att näringslivet kan utvecklas, gärna med bakgrundsstrålning av forskning, utbildning och matchning till arbetsmarknaden.
Men behövs det inte också visioner? Om vad, kan man fråga sig? Är vi som människor inte bättre på att bestämma oss för vad vi längtar efter och kämpa för det, eller behöver vi Jesusgestalter som pratar om hur löntagarfonder kan höja lyckan i hela världen?
Själv föredrar jag kommunalråd som brottas med gräsklippare än utopiska skrivbordsgeneraler som skådat ljuset.