"Järnladyn", filmen om Margaret Thatcher, är som många påpekat en berättelse som spretar och inte verkar veta vad den vill. Jo, den påminner oss om att det är hemskt att bli gammal och känna sig maktlös. Kanske särskilt om man förut haft både makt och position. Men annars väcker filmen inga ömma känslor, varken för Thatcher eller hennes politik. Meryl Streep gör en fenomenalt porträttlik Thatcher och är klart värd den Oscar hon fick. Fast Michael Pennington som Labourledaren Michael Foot kommer inte långt efter.
Foot, länge den evige vänsterrebellen, var en lika lysande talare som skribent men blev också en oväntat duglig arbetsmarknadsminister i Harold Wilsons regering på 1970-talet. Däremot var han ingen vidare partiledare. Under honom led Labour 1983 sitt värsta nederlag under efterkrigstiden. Någon har kallat valprogrammet "historiens längsta självmordsbrev." Men Michael Foot var inte ensam skyldig. Det anrika arbetarpartiet genomled en splittringstid som varken började eller slutade med hans partiledartid.
Thatchers stenhårda konsekvens beundras fortfarande på högerkanten. Men för att hon skulle bli sittande så länge som hon blev, i elva år, hade hon faktiskt också god hjälp av ett söndrat och vilsegånget Labour. Om den saken har filmen inte mycket att säga. Men det skadar inte att ha det i bakhuvudet när man ser den.
Själv törs jag knappt tänka på all tid jag ödslat på engelska teveserier. Efter Forsytesagan i svartvitt på 1960-talet har det bara fortsatt. Den verkliga långköraren är förstås "Hem till gården" som jag alltjämt följer, numera utan att ens riktigt kunna förklara varför. Alldeles bortkastat har det dock kanske inte varit. Någon Catherine Ashton kan jag visserligen inte påminna mig, men utan att ha sett "Familjen Ashton" på 1970-talet hade jag nog aldrig lyckats lägga på minnet att EU:s utrikesminister bär just det namnet. Synd att det aldrig gått någon serie som hetat "van Rumpuys". Då hade jag kanske kommit ihåg vad han heter, EU:s president också ...
Men den här årstiden har både politik och teveserier svårt att konkurrera med naturens växlingar. Drivor som krymper, smältvatten som forsar, dagsmeja ... Typiskt vårvinter. Det är bara orrspel som fattas. Och skarsnö. Just orrspelets vibrato över nejden kan fullkomna vilken krispig vårmorgon som helst.
Sara Lidman har skrivit vackert om orrspel. Liksom faktiskt Tage Erlander i sin dagbok en vårnatt 1952, på tåget söderut efter en distriktskongress i Umeå. Hans gamle riksdagskollega, landshövding Elof Lindberg, har tagit honom med ut i skogen natten innan: "På något underligt sätt fångar orrspelet hela bygden, skogen, vattnet, skyarna och tycks till slut dallra av sensuell vällust. Inga dramatiska konflikter, ingen dynamik utan just en kärlekslek." Jag tror det är enda gången vår längste statsminister(1946-1969) använder ord som sensuell , vällust och kärlekslek i det dussintal dagboksvolymer jag hittills plöjt. Och det var alltså en norrländsk vårnatt som fick honom till det.Dagens politiker borde också få uppleva skarsnö och orrspel. Det unnar jag dem.