Så kan årets Almedalsvecka läggas till handlingarna. Det blev en vecka som medialt dominerades av en ”pånyttfödelse av svenska värderingar”. Vad nu det är för något? De flesta av talarna berörde svenskheten i sina tal.
Att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skulle passa på tillfället var förstås ingen överraskning. Hans partis enda stora fråga är invandringen och flyktingpolitiken som alltid ältas på samma välbekanta sätt. Den ska begränsas till ett minimum om ens det.
På senare tid har han dock fått konkurrens från fler partier som förvandlat sig till invandrarskeptiska och som vill se begränsningar från Socialdemokrater till Moderater, men med olika nyanser och utgångspunkter i argumentationen.
I Almedalen pläderade Anna Kinberg Batra (M) för att invandrare i fortsättningen raskt måsta lära sig svenska för att få permanent uppehållstillstånd. Även obligatorisk samhällsorientering med examination borde införas. Kraven för att få försörjningsstöd, det vill säga det gamla socialbidraget, skärpas.
Samtliga partier förutom i viss mån Liberalerna och Centerpartiet står bakom en liknande politik.
Klart är att Moderaternas flyktingpolitik är den som idag ligger närmas SD:s. Något som den observante säkert uppmärksammat i att M numer inte kritiserar SD för dess syn på invandringen. Hur skulle det se ut när man helt kopierat delar av SD-politiken.
I detta nya politiska landskap har Socialdemokraterna långt ifrån någon bekväm situation. Förr kunde en S-regering till exempel söka stöd för en politik som slår vakt om välfärdssamhället hos borgerliga partier som Folkpartiet eller Centerpartiet. Idag är den dörren stängd och lär så förbli under överskådlig tid.
Ute i verkligheten bland människor, och när det gäller satsningar på viktiga samhällsområden, är samstämmigheten stor inom breda grupper i vårt samhälle. Kvalitet och rättvisa står högt på agendan när det gäller vård, skola och omsorg.
Mot den bakgrunden är det märkligt att den samlade borgerligheten i sin iver att kritisera regeringspolitiken bortser från vanliga människornas behov och önskemål. Individualismens och egoismens budskap tycks vara viktigare än solidaritet och rättvisa.
Sedan gör förstås de dystra opinionssiffrorna att i första hand Kristdemokraterna och Folkpartiet försöker profilera sin egen politik.
Kristdemokraterna jobbar hårt med sin moral- och familjepolitik, men utan gehör från väljarna, medan Jan Björklund och Folkpartiet profilerar sig som både mer försvarsvänligt än de övriga och som kärnkraftskramare.
Inget ont sagt om detta, men de kan väl knappast anses som representativa för svenska folkets värderingar. Ebba Busch Thor kom in i rikspolitiken med buller och bång, men nu är det mest tomma tunnor som skramlar.
Även om statsministerrollen fortfarande tycks lätt obekväm för Stefan Löfven så vinner hans ledarstil med sin eftertänksam och sitt resonerande på sikt. Om något så måste vi återupprätta det politiska samtalet.
Så kan vi lägga 2016 års Almedalsvecka till handlingarna. Kanske inte den mest lyckade.