I tidningen Arbetet läser jag om 49 människor som gick till jobbet men aldrig kom hem under 2017.
Nära hälften av dem som miste livet på jobbet arbetade med fordon på något sätt. Andra dödsfällor i arbetslivet är höga höjder, träd och djur.
Till detta ska läggas att det sker många arbetsplatsolyckor som inte har dödlig utgång.
På kort tid har – bara som ett exempel – bostadsbygget Kuststad i Luleå drabbats av två allvarliga fallolyckor.
Det visar att arbetsmiljöfrågorna måste stå i centrum av samhällsdebatten.
I och för sig är det sant att arbetsmiljöarbetet i Sverige har tagit stora steg framåt under de senaste decennierna. Men det är lika korrekt att det fortfarande finns brister att åtgärda.
Risken för att byggnadsarbetare ska råka ut för arbetsskador är så klart större än för många andra yrkesgrupper.
Det går emellertid att minska riskerna för fallolyckor och annat elände på byggarbetsplatserna. Om det behövs ska räcken, arbetskorgar och säkerhetsselar användas som skyddsanordningar.
Grunden för en god arbetsmiljö är det lokala engagemanget på arbetsplatserna.
Arbetsgivarna har det grundläggande ansvaret, men de enskilda arbetstagarna har också ett ansvar för att följa säkerhetsföreskrifterna och slå larm om de upptäcker fel.
Viktigt är emellertid att det även finns ett starkt tryck från lagstiftarna i riksdagshuset och berörda statliga myndigheter.
Det råder ingen tvekan om att det lokala arbetsmiljöarbetet tog skada av neddragningarna under alliansåren 2006-2014.
Direkt efter regeringsskiftet 2006 skalade alliansen bort en tredjedel av Arbetsmiljöverkets budget. Följden blev färre arbetsmiljöinspektörer.
Före maktskiftet 2006 fanns det 389 inspektörer. 2016 var siffran nere i 248, vilket innebär att Sverige är långtifrån ILO:s rekommendationer.
Arbetsmiljöverket, som ska kontrollera säkerheten på företagen, har synts allt mindre där ute.
Det har blivit sämre koll på de dåliga jobben, konstaterar tidningarna Byggnadsarbetaren och Dagens Arbete som granskat utvecklingen. Oseriösa arbetsgivare har fått lättare att smita från sitt ansvar.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) och den nya regeringen har gjort en del för att vrida utvecklingen i en annan riktning.
Det rödgröna styret har bland annat höjt anslagen till Arbetsmiljöverket, utbildningen av skyddsombud och arbetslivsforskningen.
Nu äventyras emellertid den nya inriktningen. I arbetsmiljötidningen Du & Jobbet läser jag om riksdagsledamoten Lars Beckman (M) som angriper de regionala skyddsombuden. Han ifrågasätter deras opartiskhet och effektivitet.
Han får dock mothugg av TCO-utredaren Ulrika Hagström som pekar på att de regionala skyddsombuden årligen gör 55 000–60 000 besök på arbetsplatser, vilket har stor betydelse för att driva på det lokala arbetsmiljöarbetet.
Det säger emellertid något om de skillnader som finns i arbetslivspolitiken. Om det blir ett regeringsskifte i höst kan det leda till att arbetslivspolitiken på nytt sätts på sparlåga.
Av perioden 2006-2014 har vi lärt oss att alliansen alltid prioriterar skattesänkningar före nya arbetsmiljöinspektörer och stöd till skyddsombud.