Arbetskraftssäljare med garden uppe
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Väljarna kommer att få ta ställning till två verklighetsförfalskningar, den socialdemokratiska överdrivet optimistiska bilden av läget, medan alliansen kommer att svartmåla.
Men en viktig del av striden handlar också om vem som har den bästa ideologiska beskrivningen av arbetslöshetsproblemet. Ett bra exempel är en ledare av Tove Lifvendahl som i SvD den 11 juli diskuterar några viktiga principer för hur den arbetslöse bör se tillvaron. Lifvendahl hävdar att jobb är ingenting vi får, utan det måste vi skaffa oss. Och för att det ska lyckas måste vi visa oss dugliga. Den som inte är beredd att ta taskiga jobb har mindre chans att i framtiden kunna skaffa sig ett lite bättre.
Lifvendahl menar att det därför är helt OK att jobba gratis åt ett företag för att visa sin kapacitet. Eftersom hon själv gjort så, anser hon också att andra ska bita i det sura äpplet. Det är bara att kliva in på karriärtrappan längst ner och sedan sega sig upp enligt den gudomliga ordning som inrättats, och alltid i slutänden ger den idoge lön för mödan. Det är lite ofullständigt resonerat.
Jag tror att Lifvendahl har helt rätt när hon ironiserar över dem som tror att alla kan få stekta sparvar inflygande i käften från dag ett. Men det är inte bara så att vi måste "skaffa oss" ett jobb, ungefär som vi ibland måste gräva efter metmask eller ta stegen för att komma åt körsbären allra längst upp i trädet.
Nej, arbetsmarknaden är en marknad, där aktörer köper och säljer arbetskraft. Där din död kan vara mitt bröd, ett katt-och-råttaspel där spelregler och moral inte kan tas för givet. Arbetsmarknaden är alltså en marknad. Därför bör vi alltså inte säga "arbetstagare" eller "arbetsgivare", utan "arbetssäljare" och "arbetsköpare". Och vi har alla gått in i en bokklubb, fått gratisböckerna, och sedan så snabbt som möjligt gått ur. Vi vill köpa så billigt som möjligt. Samt sälja dyrt. Vi har alla sett skräp gå bort på en auktion för ett ohyggligt högt pris bara för att budgivarna fått spader. Eller plockat på lite mer jordgubbar i kartongen.
På en marknad där det köps och säljs blir det understundom så, att köparen försöker lura säljaren - och tvärtom. Men var gränsen mellan "en bra affär" och lurendrejeri går är inte alltid lätt att säga. Således: arbetsköparen försöker ibland utnyttja ungdomar som är desperata efter att få ett sommarjobb. Det är därför klokt att inte ta vilka chanser som helst, utan att först veta vad det är för affärsrelation som erbjuds.
En arbetsköpare som vill ha gratisjobb i några dagar utnyttjar sin privilegierade ställning. Är inte beredd att riskera något själv. Det verkar inte vara en seriös kund. Utan är någon som kommer att fortsätta utnyttja sin makt till sin egen fördel. Är inte att lita på. Men det finns förstås också den motsatta bilden. Den som inte vill ta chansen att visa sin kapacitet är inte en speciellt attraktiv arbetssäljare. Det är först när vi betraktar arbetsmarknaden som en marknad som vi också får förståelse för att säljare av arbetskraft försöker skapa regler som gör att de inte kan utnyttjas av köparna. Och att köparna hela tiden försöker hitta metoder att komma åt den angelägna arbetskraften så billigt som möjligt.
Samhällstillvaron är en kamp mellan intressen, det liknar mer ett kvalificerat slagsmål på en dansbana, mer än en kaffepaus i trädgården. Det gäller att gå in i denna kamp med garden uppe, eller åtminstone ha ett öga i nacken. Och inte låta sig luras av vilka enkla finter som helst. Framförallt att ha några kompisar - facket - i närheten.